Nytt år, dygn 221

Idag är det 1 januari 2019. Ett helt nytt år och som ett oskrivet blad i ett nytt kapitel av livet. Det är dags att sätta upp nya mål och planer. För mig som kattuppfödare så är det nya året såklart fyllt av nya utställningar och avelsplaner, men i år är det något annat som jag ser mest fram emot. 2019 är det året som Kimbis föl förhoppningsvis kommer få se dagens ljus. Det är något som jag sett fram emot sedan 2016, och nu säger min nedräkningsapp att det är 113 dagar kvar tills Kimbi är beräknad. Jag ser fram emot våren, men den gör mig också väldigt nervös. Jag har fått lära mig att det är mycket som kan gå fel, både före, under och efter en fölning. Jag håller bara tummarna för att Kimbis fölning kommer vara en av de som följer skolboken.

Efter en lugn jul för Kimbi så har jag sista dagarna varit igång och ridit lite mer igen. Vi rider inga långa pass eller turer i skogen, men tillräckligt för att Kimbi ska få både lite stimulans och motion. Än så länge ser jag inga tecken på att Kimbi inte ska vilja bli riden. Igår red jag på banan och hon verkade lite trött först, men efter uppvärmningen så åkte öronen fram och matte behövde inte övertala henne att gå framåt. Hon älskar verkligen att jobba min fina tjej. Så länge hon vill bli riden så är det bara att lyssna på henne.

Idag fick det bli lugnare. En mysig borst- och kelstund, och därefter en kort men ganska rask promenad. Väldigt välbehövligt för mig som ätit lite väl mycket julgodis, och Kimbi verkade pigg och glad. 

Det är 113 dagar kvar. Många timmar och dagar av längtan. Idag kände jag fölet sparka igen, och det får mig i alla fall och komma lite närmre förståelse. Förståelse för att det som händer, händer på riktigt! 

(null)




Dygn 210 - Spark!

I veckan hände något fantastiskt! Jag stod och försiktigt kände på Kimbis mage. Det är något jag inte riktigt kan låta bli trots att Kimbi är väldigt känslig just nu och blir väldigt sur om man rör den på fel sätt. Helt plötsligt hoppade magen till som om hon hickade till. Nu kan inte en häst hicka utan det var lilla Junior i magen som sa hej. Äntligen fick jag känna av att det på riktigt växer något i Kimbis stora mage! Om ungefär 4 månader får jag förhoppningsvis möta den lilla filuren. Det har redan gått nästan 7 månader! 

I tisdags fick hon vaccination så nu har vi tagit det lite lugnt ett par dagar. Hon rids fortfarande på halvfart. Sadelgjorden på hoppsadeln har vi fått byta till en längre, men annars känns hon som vanligt att rida. Hon är glad och positiv och gör hela tiden sitt bästa. Det är annat mot hur hon är i stallet där hon är väldigt tjurig mot de andra hästarna, och mot mig hugger hon när jag ska ta på täcket. Så har hon aldrig varit tidigare, så det har med dräktigheten att göra. Jag hoppas hon blir som vanligt sedan när fölet är på utsidan.

Idag firar jag och Kimbi dessutom 11 år tillsammans. Jag minns knappt hur ett liv utan henne skulle se ut! Hon är min bästa vän. Den här dagen ska vi nog fira med lite extra morötter och mys! Kimbi är fortsatt lika mysig som hon brukar, men den stora skillnaden är att hon inte så ofta kliar tillbaka som hon brukar. Hon visar bara väldigt tydligt var jag ska klia och blir inte nöjd om jag kliar fel eller på fel ställe. 

Maggjordarna på täcket går knappt igen nu så jag har köpt en bogbreddare till täcken som jag tänkte slakta och på så sättt få två förlängningar. Jag hittade nämligen ingen som är specifikt för täcken. Det känns lite underligt att det inte finns faktiskt.

3 dagar till julafton! Nu är jag ledig fran till efter nyår så jag och Kimbi ska njuta lite extra!

Lite mage kanske man kan se även på bild att hon har. IRL känns magen gigantisk!

(null)

(null)




6 månaders dräktighet

Idag är det 6 månader och 1 dag sedan Kimbi inseminerades och blev dräktig! Någon dag för typ 1,5 vecka sedan verkade hon väldigt trött och omotiverad att rida, men annars har hon känts ungefär som vanligt och är pigg och glad. Generellt kan jag nog tycka att hon är lite tröttare än vanligt, men som sagt gillar hon ändå att bli ridning. Sadelgjorden tycker hon däremot inte är någon större hit.
 
Förra måndagen drog jag på henne sadel och träns och gick upp på ridbanan för ett litet pass som jag hade planerat skulle vara lite jogg. Strax innan jag ska hoppa upp börjar Kimbi skrapa och backa och sparka mot magen. Kolikkänning. Så istället för ett ridpass så blev det först 20 min promenad på ridbanan. Kimbi verkade lugn när jag kom tillbaka till stallet igen, men efter en kortare stund började hon skrapa igen. Då gick vi upp på ridbanan och longerade i skritt och trav i ca 15 minuter. Det verkade göra susen för när vi kom ned till stallet igen så förblev hon lugn. 
 
Kimbis koliksymtom verkar inte ha berott på att hon var förstoppad. Hon bajsade både innan jag tog in henne strax innan ridpasset, och direkt efter longeringen. Däremot hade hon en del gaser i magen som det verkade.
 
I lördags var då sedan jag och T på bio för första gången på typ ett halvår. Drygt en timme in i filmen så börjar det ringa i min mobil. Det var en tjej i stallet som hörde av sig om att Kimbi åter hade koliksymtom och ville inte äta. Stallkompisen gjorde mig en stor tjänst och tog ut Kimbi och rörde på henne i skritt och trav i ca 30 minuter, och de hann även med en promenad innan jag kom från bion. Lagom tills jag kom hade Kimbi bajsat och hon hade börjat äta. Väldigt skönt att jag har stallkamrater som jag litar på så pass, och som ställer upp, även om klockan hann bli 12 på natten innan vi kunde åka hemåt.
 
Jag har googlat mig fördärvad och har hittat info om att kolikkänningar tydligen är väldigt vanligt på dräktiga ston. Det verkar som att problemen dyker upp ungefär kring denna tid av dräktigheten hos många. Då är det troligen fölet som ligger och trycker mot tarmen och skapar obehag för stoet. Jag hoppas att det är den enkla förklaringen, och att det inte är den lite mer jobbiga förklaringen som då skulle innebära livmoderomvridning. Kimbi brukar vanligen inte ha kolik, så att hon nu har haft det två gånger inom loppet av en vecka känns sådär. För några veckor sedan rapporterade stallägaren om att Kimbis box var uponer en morgon, så det är mycket möjligt att hon haft dessa känningar även andra gånger utan att någon upptäckt det. Nu har jag iaf försökt tänka över Kimbis situation och försökte åtgärda alla vanliga kolikanledningar. Det är bara att hålla tummarna för att Kimbi slipper dessa problem framåt.



Dygn 168 - Halvvägs!

Nu har Kimbis dräktighet äntligen passerat en milstolpe. Nu har vi passerat halvvägs. Min nedräkningsapp säger att vi har passerat fler dagar nu än vad som är kvar till D-day, vilket känns fantastiskt.
 
Kimbi är nu ca 5,5 månad passerad och magen är större än vad jag förväntat mig. Stona brukar ju inte vara så stora såhär tidigt i dräktigheten, och Kimbi har en ordentlig kula. Sadelgjorden på hoppsadeln når precis runt så jag har köpt in en längre sadelgjord till hoppsadeln och en längre gjord till hennes barbackasadel som också börjat bli lite kort. Gjordarna är dock lite långa än så länge, så nu får jag vänligt försöka be Kimbi att inte spänna ut magen när jag ska få upp gjorden till första hålet. Vissa dagar är hon väldigt irriterad på gjorden, och andra dagar bryr hon sig inte mer än hon brukar.
 
Vi håller igång ridningen så gott det går. Det är mörkt och grått väder och inte motiverande någonstans. Hemma är vi mitt uppe i stor renovering också så jag kan ärligt säga att jag har lite dåligt samvete kring ridningen. Senaste två veckorna har jag nog bara ridit ca 3 ggr/vecka. Kimbis medryttare har nu köpt egen häst så Kimbi är bara på mitt ansvar. Däremot känns hon jättefin att rida. I dressyren är hon nästan finare än någonsin och ute är hon väldigt glad och pigg. Det är så att jag blir lite orolig för om hon kommer lyssna på sin kropp nu när hon blir tyngre. Jag blir så nojig att hon ska överbelasta sig när hon far iväg i 180 ute i skogen. Men målet är fortfrande att hålla igång henne så gott som jag brukar fram till nyår. Därefter blir det nog mera lullridning i skog och mark och lite jogg på banan. Jag hoppas på en bra vinter med lagom mycket snö. 
 
Bild från igår!
 



Dygn 148

Snart har 5 månader passerat, och det är ett halvår kvar tills det är dags att se vad som gömmer sig i Kimbis mage. Det hår ganska fort ändå! 

Nu har det börjat bli kallare på nätterna igen efter ett par varma dagar med nästan sommarvärme. I onsdags klippte jag Kimbi på halsen då värmen och pälsen fick henne att vrålsvettas av en skrittur i skogen. Klippningen var mycket uppskattad! Hon har dock rejäl päls i övrigt så än så länge får hon gå utan täcke vid fint väder. 

Igår natt lät jag henne stå inne för första gången. När det blir kallare så lägger sig inte Kimbi ned i hagen, och inne i lösdriften vågar hon inte lägga sig vad jag vet. Därför kan jag inte ha Kimbi på lösdriften permanent, trots att hon trivs där ute. På förmiddagen när jag kom till stallet var däremot hennes ben väldigt svullna. Hon brukar kunna bli lite svullen på box ibland, men det var ganska extremt denna gång. Då hon inte hade feber eller verkade påverkad tog jag ut och longerade henne en stund. Svullnaden blev lite bättre av det. Sen lånade Sara henne på en liten tur i skogen. Hon hade en spekulant på sin egen häst som hon lät rida ut en sväng. Kimbi var pigg och glad som vanligt, och svullnaden hade gått ned ytterligare när de var tillbaka. 

Inatt låter jag Kombi sova ute igen. Hon ska inte gå där permanent, men jag blev lite nedslagen av hennes svullna ben. Stallägaren övertalade mig till att Kimbi nog inte fryser ännu eftersom det är torrt och vindstilla. Så jag blundar lite till och avvaktar med att ställa in henne mer permanent nattetid. Kimbi gillar rutiner också, så för henne är det lite omställning att komma in på box igen efter ett par månader i lösdriften. Hon blir inte helt nöjd av det. Det är svårt att göra det så bra som möjligt för henne. (null)




Dygn 140

Nu är vi under 200 dagar tills des att fölis är beräknad att titta ut. Närmre bestämt är det 194 dagar tills dess. Känns skönt att bara nere på ett nytt 100-tal trots att det fortfarande är extremt långt kvar. Jag har varit sjuk nu i lite mer än 2 veckor så Kimbis igångsättning har varit lite långsammare än planerat. Hennes medryttare har dock ridit några gånger. Det var väl förresten bland de sista gångerna hon rider Kimbi regelbundet, för igår köpte hon nämligen en egen häst. De ska stå i stallet så förhoppningsvis blir det en ny ridkompis. 
 
Igår lyckades jag i alla fall till sist kravla mig upp på min häst. Först skrittade vi en sväng med stallägaren och hennes dotter i skogen, och därefter red vi några varv på ridbanan i trav och galopp. Kimbi kändes fin men man märker att hon tappat lite stabilitet igen nu när hon vilat mer än önskat. Det brukar bli bättre av ridning så det är bara att kämpa på. Denna veckan har älgjakten börjat så därför ridder vi inte för mycket i skogen. Vi vill inte störa varken jägare eller älgar.
 
Kimbi börjar få någon form av bebismage nu. Hon har en form på magen som jag inte är riktigt van vid. Hon är rundare och det tjocka sitter lite högre upp än vad det brukar göra när hon har hull. Även stallägaren kommenterade det igår, så det är inte bara jag som sett att hon har ändrat sig. Känsligheten vid magen har dock försvunnit nu, så nu är hon sitt vanliga och vänliga jag igen. Ändå kul att se något bevis på att det ändå finns något där inne.
 
Matfrågan och ströfrågan har förresten löst sig för oss i stallet. Den lite blötare hösten har gjort att "vår" bonde har fått in mer än beräknat, och vi har kunnat få lika mycket hösilage som vi brukar få. Det blir en högre hyra än normalt, men fri tillgång på foder i lösdriften och enligt uträkning i stallet. Även halm kommer vi få hem, så förhoppningsvis finns det halm till Kimbi i vår. Det känns otroligt skönt att det löste sig till sist, så jag kan sova gott om natten. 
 
En väldigt dålig bild på Kimbi från härom dagen när hon stod och åt, men visst ser man ändå magen?
 



Dygn 125

Idag är det dygn 125. Det är strax över 4 månader passerade och 209 dagar kvar till d-day. Hösten har kommit med stormsteg och snart är det nog dags att stalla in Kimbi på nätterna. Än så länge går hon ute i lösdriften dygnet runt. Det är hon väldigt nöjd med, men jag vet att hon gärna blir ganska trött av att sova ute när det blir kallare. Jag själv har pkt på en dum förkylning så Kimbi får vänta lite ned att komma in. Jag orkar inte göra mer än nödvändigt i stallet just nu.

Igår när jag skulle ut och skritta en sväng ville Kimbi först inte låta mig spänna sadelgjorden. Hon lev jättesur så fort jag böjde mig ned och försökte nå gjorden. Efter lite övertalning gick det bra, och när gjorden väl satt där var hon precis som vanlig, och glad och mysig på ridturen.

Idag hade jag henne bara inne en stund och tänkte mysa lite. Kimbi var dock inte nöjd med att jag klappade nära magen. Så fort jag rörde henne bakåt flanken blev hon svinsur. Inte alls likt Kimbi, så jag misstänker att detta är ett tecken på att hon börjar känna av dräktigheten lite mer nu. Jag hoppas att det inte blir värre. Planen är ju att komma igång och rida lite mer igen nu. Men det gäller att lyssna på Kimbi, så vi får se hur det blir framöver.

Den bästa vyn :)
(null)




Dygn 105 och en ny verklighet

I måndag åkte jag till vår veterinär med Kimbi. En klump i magen av ett svullet ben som inte alls kändes bra. Det var inte mycket svullet, men det var fortfarande en betydande svullnad.
 
Vi började med att longera Kimbi men precis som jag sett och känt så fanns det ingen hälta. Skönt att inte veterinären såg något som jag inte såg. Vi tog beslut att ultraljuda benet för att ta reda på vad som felades. Kimbis ben rakades från hoven och upp över kotleden. Hovleden såg helt fin ut. I kotan däremot fanns det både det ena och det andra. Lite artros men ingenting som har någon betydelse egentligen i Kimbis ålder. Det hittades också en liten lös benbit. Vi har aldrig behövt röntga henne i benen, så benbiten har troligen funnits där väldigt länge, och på en häst i Kimbis ålder så gör man inget åt det.
 
Därefter undersöktes senorna, och där var felet. En gammal senskada upptäcktes på djupa böjsenan, och en del av denna skada hade gått upp, vilket resulterade i den reaktion som fanns i form av svullnad. Hon var lite inflammerad kring denna skada också, så hon blev behandlat i kotan. Men senskadan känns som ett jäkla skit. Det är otroligt jobbigt att veta att Kimbi har en skada som aldrig någonsin kommer bli bra. Senskadan kommer alltid finnas där, och den kommer därför alltid vara lite försvagad. Det kommer finnas risk för att skadan kommer gå upp igen, och kanske orsaka problem. Nu har hon inte ont av sin skada, vilket jag ändå är väldigt tacksam över. 
 
Framtiden känns lite oviss helt plötsligt. När veterinären sa "men det är ju tur att hon ska bli avelssto nu" så knöt det till. Tanken har aldrig varit att hon ska bli avelssto för alltid. Jag tog detta med veterinären och hon sa att Kimbi nog ändå kan hålla för normal ridning om jag är varsam och tänker till. Jag ska undvika perioder med för hård träning, knöggliga underlag och små volter. Jag ska sko henne med specialbeslag.som ska hjälpa till att avlasta den skadade senan så mycket som möjligt. Det lät också att jag kan fortsätta den normala träningen nu fram till fölningen som planen säger. Jag kommer nog vara lite extra försiktig med henne, men det känns ändå viktigt att hålla igång henne så länge hon tycker det är okej. Dels älskar hon det, och dels känns det viktigt att hon är i god form inför fölningen. Jag hoppas att den långa mammaledigheten ska gynna hennes sena. När hon sätts igång därefter så kommer det bli en lång och uppbyggande igångsättning. Sedan hoppas jag att hon får må bra och hålla i många år till efter det.
 
Jag och Kimbi har en ny verklighet att förhålla oss till. Men som min veterinär sa "Du åker inte hem med en mer skadad häst än du åkte hit med, nu kan du bara förhålla dig till skadan". Jag har fortfarande en ohalt och glad häst. Hon är fortfarande dräktig och förhoppningsvis kommer hon få ett helt underbart litet föl i vår. Nu har vi haft vårt knöggel på vägen hoppas vi.
 
 
 



Dygn 100

Idag är vi på tresiffrigt, till sist! Det känns lite som en milstolpe faktiskt. Vägen är fortfarande otroligt lång att vandra, men det har redan gått 100 dagar. Förra året vid den här tiden var jag förstörd efter en misslyckad säsong. Jag klarade inte av att ens titta på Stella i stallet som då var dräktig. Dräktig med det fölet jag hoppats på och drömt om så länge. I år står jag vid samma tidpunkt med ett sto dräktigt på 100 dagar. En bit på väg!

Imorgon lastar jag Kimbi och åker till vår vanliga veterinär. Inte för något dräktighetstelaterat, men jag vill göra en koll på henne. Hennes ena framben har varit svullet ett tag utan egentlig orsak eller hälta. På samma ben har hon också plötsligt blivit blockhalt på när jag ridit. I ett par steg bara, sen är det borta. Men jag har inte sett någon anledning till det. När man rider känns det bara som att hela benet och sidan låser sig, vilket är läskigt. Jag blir så nojig, så jag gör en ordentlig koll på henne redan nu. 

I övrigt märker jag inte så mycket av dräktigheten ännu. Hon är mer glad i mat än vanligt, och känns lite lugnare i ridningen. Det vet jag däremot inte om det beror på dräktigheten eller om det är något fel på henne. Det svaret kanske jag får imorgon. 

Jag fick också reda på en lite spännande sak om fölet i magen. Zappa som är pappan bär troligen inte på fuxanlag, så därför kan inte fölet bli fux. Det är alltså en liten brun bebis där inne. Får jag önska kan den få en del vitt precis som Kimbi. Det hade varit fint! 



Dygn 83

Igår var det dags för den sista dräktighetskollen efter en lång och väldigt varm sommar. Jag har hållt igång Kimbi litegrann, men hon är inget fan av värme så det har tyvärr blivit lite mer sporadiskt än vanligtvis. 
 
I förrgår började jag tvivla rejält på mitt beslut om att kontrollera Kimbis dräktighet på min födelsedag. Jag började intala mig själv att hon nog inte är dräktig trots allt. Trots utebliven brunst och andra tecken som jag misstänkt har ett samband med dräktighetshormoner. Men igår fick jag med mig Kimbi och min fina sambo till Flemminge och jo, fölet var kvar och allt såg bra ut. En fin födelsedagspresent från min fina Kimbi! På dygn 82, knappt en fjärdedel av dräktigheten klar. Nu är det bara att förlita sig på att fölet stannar där det ska tills jag hoppas att den vill komma ut i vår. Hon är beräknad till 25 april, vilket såklart känns som en evighet.
 
Sommaren har präglats av torkan och det kommer bli en tuff vinter som hästägare. Vi har fått knappt hälften av den mängd hösilage vi brukar få, och än så länge ingen halm, men det hoppas vi ändras snart. Det kommer därfrö bli en vinter av ransonerat foder och en stor mängd kraftfoder. Senaste åren har inte Kimbi fått kraftfoder annat än i mineralsyfte, så det blir en omställning för oss båda.Det känns lite otajmat med en dräktig häst just i år, men nästan hellre det än ett föl vid sidan tror jag. Det hade blivit tufft. Nu klarar jag det utan problem ekonomiskt trots ökad stallhyra och kraftfoderkostnader. Jag intalar mig om att allt löser sig, och jag hoppas att jag har rätt.