Bernadine
Jag måste bara tillägna ett inlägg till min fina ponny som den 28 september fick lämna mig efter 12 år i min ägo. Hon fick somna in då hennes leder i benen började bli så pass stela så hon haltade lite och hade svårt att lyfta hovarna.
0Bernadine, eller Bea som hon kallades var min första egna ponny som jag ick i födelsedagspresent när jag fyllde 9 år. Vi har varit med om tillräckligt med saker för att kunna fylla en hel bok. Jag tänker inte skriva en uppsats idag och Bea och mig, men alla ska veta att den ponnyn betydde något oerhört för mig.
Det som är skönt är att jag vet att Bea var glad in i sitt sista andetag. Samma morgon som vi tog bort henne märkte jag att hon var jätteglad. Hon kände på sig att det skulle hända något och sånt har hon alltid älskat. Hon fick ett par bananer som är hennes favoritmat och fick dö tuggandes på en morot. Det är så alla hästar förtjänar att dö. Även om det är sjukt jobbigt att leva utan Bea känns det bra på något sätt. Jag vet att hon inte led, och jag tog det ansvar som alla hästägare borde ta med sina hästar. Man ska inte låta dem leva för vår skull. Hästen ställer upp så hemskt mycket för dig och det är inte mer än rätt att du betalar tillbaka när det är dags.
Jag och Bea ungefär en vecka innan hon togs bort.
