MartinaR

Jag blev utmanad av Linda att berätta lite mer om Kimbi, så jag tänkte göra det.

 

Kimbi är ett svenskt halvblod född 2005. Hon är e. Briar och ue. Uttini. Dessutom tillhör hon stofamilj nummer 37. Hon är en stor tjej på närmre 180 cm och har varit i min ägo i ganska exakt 6 år. 

 

Vi köpte egentligen Kimbi av en slump. Jag hade ingen mer häst än min lilla B-ponny vid den tidpunkten men jag bodde inte hemma så mamma tyckte att det var ganska lagom jobb med en ponny som inte reds. Vi fick dock veta genom vår hunds uppfödare att hennes vännina hade två unghästar hon inte riktigt hade tid med. Vi åkte ned till Mönsterås, ett ställe strax utanför Oskarshamn då min hund skulle på träning och passade då på att åka förbi och kolla på Kimbi och hennes halvsyster Kirri. I det läget fastnade jag inte riktigt för Kimbi då hon var så stor, men när vi kom tillbaka några månader senare fick vi upp ögonen för Kimbi. Hon var stor, men hon verkade också väldigt snäll och genomgod. Hennes syster var lite nervigare och det skulle inte fungera för mamma att ta hand om henne själv när jag gick i skolan, så istället valde vi att köpa Kimbi på ren chansning. 

 

Kimbi är en känslig individ. Om hon stressar upp sig så kan man inte tvinga henne att göra något med våld eller övertalning. Istället handlar det om att hålla sig lugn och vänta ut henne. Med mycket tålamod kommer man väldigt långt med Kimbi. Alla som har läst en del här på bloggen har förstått att Kimbi är en otroligt kelig häst. Hon är väldigt snabb på att komma och mysa när man är i stallet eller kommer ut i hagen, och så kan man fastna i en timme. Som unghäst åt hon aldrig upp kraftfodret om jag eller mamma var kvar i stallet, utan då ville hon hellre stå och mysa. Hon är väldigt mammig sådär också. Hon är alltid väldigt lugn i stallet men så fort hon hör att jag kommer så börjar hon skrapa i boxgolvet och vill ha uppmärksamhet. Hon pillar gärna ut ett öra ur gallret på boxen så man kan klia henne där.

 

I ridningen krävs det också mycket lugn och tålamod med Kimbi. I skogen är hon väldigt tittig och hon går bäst på öppna ställen, typ grusvägar eller åkervägar. Hon är dessutom väldigt pigg och rätt stark, men jag behöver aldrig vara rädd för att jag inte får stopp på henne. I dressyren så har hon ganska lätt för sig egentligen, men man måste hitta knapparna på henne. Ibland känns hon hård i munnen, men hemligheten är en mjuk och lite rörlig hand. Blir du hård tillbaka får du ingenting av Kimbi. Vi kämpar på med dressyren, men jag är ingen dressyrryttare i grunden och Kimbi har mycket gång så det är inte helt lätt alla gånger. Målet är att någongång kunna komma ut och tävla lite dressyr.

 

Kimbi har en väldigt fin hoppteknik och det är många tränare som lovordat henne i hoppningen. Hon hoppar med väldigt mycket rygg och hoppar upp sig mycket väl. Hon har blivit löshoppad 145 cm en gång så höjden är inte något problem för henne. Med Kimbi så får man jobba med hennes självförtroende och när hon har det så hoppar hon vad som helst. Enda gången hon kan stanna är när hon kommer fel, annars hoppar hon alltid. Än så länge har vi startat upp till 110 cm i hoppning och blivit placerad upp till 1 m. Kimbi älskar att tävla och den osäkerhet som kan finnas på träning är som bortblåst på tävling. Jag får fullt upp med att hålla koll på henne och se till att vi inte hoppar fel hinder. På framhoppningen är det bara galopp som gäller. Trav finns typ inte :).

Kimbi har ju dessutom en liten karriär inom fälttävlan. Det startar vi bara för att det är kul och vi tävlar mest mot oss själva. I somras lyckades jag dock till sist knipa en fjärdeplats i debutant fälttävlan, vilket var väldigt kul. Kimbi tycker terrängen är väldigt kul men hon går bäst på banor som är väldigt öppna eftersom hon är tittig i skogen och får svårt att koncentrera sig. På träning har vi hoppat en hel del enstjärniga hinder, men på tävling håller vi oss på låg nivå.

Det var ett försök till en snabb genomgång av Kimbi. Jag skulle dock kunna prata om henne hur länge som helst. Hon är inte helt lätt alla gånger, men jag älskar henne och hon är trots allt en underbar häst <3

Jag kollade in en annan sak som inte var på rea. Det har kommit två nya hjälmar från John withaker och jag funderar på att köpa någon av dem. Den ena fanns på Sharpman. Den är dock snyggast i blått då det då är lite bling på den, men jag vill inte ha en blå hjälm. Den svarta är dock också snygg trots brist på bling.

Jag kollade runt lite på nätet nu ikväll och det finns en svart med bling också, men den verkar vara lite annorlunda. Jag kan inte riktigt bestämma mig för om jag gillar den eller inte.

Med bling!

Vi inledde ju säsongen med att ta en andraplats på första tävlingen i 90 cm stil. Vi fick väldigt fina stilpoäng vilket känns väldigt kul. 

På Heda i somras lyckades jag och Kimbi ta en 8:e placering i en 1m a:0/a:0  och jag minns att hon kändes väldigt fin i omhoppningen. Det var faktiskt vår första 0+0 fel på riktig tävling. Innan har jag ju lyckats med det när jag vann mini-KM, men det är ju inte riktigt samma sak. På denna tävling debuterade vi också 110cm. Vi fick tre pet men det var en helt godkänd runda med en del att bygga på.

I slutet av sommaren sedan startade jag och Kimbi första fälttävlan efter operationen. Hon var så grymt fin genom hela tävlingen. Personbästa i dressyren på 63%, nolla i hoppningen och en grym felfri runda i terrängen. Det var första gången som jag och Kimbi kunde komma i mål inom tiden. Det var så otroligt kul. Den fina prestationen räckte till en fjärdeplats och vår första placering i fälttävlan.

På Åby sedan hade Kimbi rundan i sitt liv. I 1m var hon något grymt taggad och jag fick jobba varenda galoppsprång för att det inte skulle gå i turbo runt hela banan. Jag var helt slut när jag kom i mål och kände mig lycklig samtidigt som jag kände att jag hade en helgalen häst. Hon var så jäkla lycklig! Vi kom i mål felfria och den rundan räckte till en fjärdeplats. Till andra rundan i 110cm var Kimbi lite trött då det var en lång och varm dag, men trots det kom vi i mål med ännu en godkänd runda med två pet.

Kimbi har utvecklats enormt i hoppningen detta år. Hon har fått en helt annan styrka och ibland känns hon mer som en studsig ponny än en häst på 180 cm. Vi har fortfarande en del att jobba på, framförallt inomhus, men vi har hittat många knappar som hjälper oss på vägen. Jag ser mycket fram emot tävlingsåret 2014, och håller tummarna för att både jag och Kimbi får vara friska!

Efter att ha flyttat runt i ett par olika stall har jag själv kommit underfund med vad jag egentligen prioriterar. Många kanske prioriterar ridhus, andra hagar och många kanske prioriterar utomhustider. Hagar och vettiga utetider är självklart två relevanta och bra aspekter när man försöker hitta det perfekta stallet. Vettiga ridvägar likaså.

Men oavsett hur bra eller dåligt ett stall låter på pappret så finns det ju en aspekt som är långt mycket viktigare än alla andra, och det är trivsel. Både man själv och framförallt hästen måste ju trivas. Det spelar ingen roll om stallet har ALLT om inte hästen eller du själv trivs. Trivs man inte blir det bara pannkaka av allt.

I förra stallet jag stod i trivdes varken jag eller Kimbi. Varje dag var en kamp. Kimbi blev stressad och ofokuserad, och min motivation var i botten på grund av att jag kände mig motarbetad av en tjej i stallet. Detta trots att stallet på pappret var rätt bra. Ett stall med bra luft, hagar med mycket träd, minst 12h i hagen, bra ridbana och otroliga ridvägar. Men nej, det fungerade inte.

Sedan flyttade jag till stallet dör jag står i nu. På två dagar varvade Kimbi ned så pass att jag trodde hon var sjuk. Dag två i stallet tog jag temp då hon stod och sov i gången för första gången på ett år. Men ingen feber, utan det handlade bara om att hon slappnade av efter månader av stress! Jag trivs också mycket bättre i detta stall, och det finns verkligen ett lugn över hela stämningen i stallet.

Något som jag värderar väldigt högt är också stallägaren. De som äger stallet är otroligt kunniga och har ett vettigt hästtänk. Pernilla har sagt till mig att hon behandlar alla hästar som hon skulle behandla hennes egna, och det märks att hon bryr sig. Dessutom fungerar allt i stallet alltid. Det är aldrig någon anklagande stämning om något blivit fel. Är något trasigt lagas det direkt. Är något slitet byts det ut innan man hinner klaga eller irritera sig. Är det något som behöver fixas eller ändras med hästen är det aldrig några problem. Det hittas alltid en lösning och man får gärna komma med förslag. Jag vet att det är väldigt jobbigt att bedriva stall med inhyrningar, och mina stallägaren ska verkligen ha en eloge för sitt jobb.

Självklart har även mitt stall vissa nackdelar. Iår har det varit lite varierande kvalitet på fodret (dock inte stallägarens fel utan leverantören, och absolut inget mögligt!), det finns inget ridhus och ridbanan är kanske inte alltid toppenunderlag på. Men trots det här känner jag att jag trivs. Kimbi trivs också och det är ändå huvudsaken. Att jag dessutom varje dag känner en glädje att åka dit är bara en väldigt trevlig bonus :).

Av min pojkvän fick jag allt som jag skrivit upp på min önskelista. Helt otroligt! Ibland känner jag mig bara så grymt bortskämd. Men efter den här hösten när han varit iväg och jobbat massor och vi haft det lite knackigt kanske jag var värd det? Jag önskade mig bara saker till stallet och hästen. Det blev ett par stigbyglar till dressyrsadeln och tillhörande stigläder. Väldigt skönt att slippa byta varje gång jag ska byta sadel. Jag fick också nya vita benskydd till Kimbi, som tyvärr inte hunnit komma än. Sedan som grädden på moset har jag blivit lovad en täckjol till stallet. Den har dock inte funnits i lager så den ska beställas helt enkelt. Helt awesome!

Av övrig släkt fick jag mest pengar. Det är jag mycket nöjd med då det är en bristvara i mitt liv just nu. Dessutom fick jag fina julklappar av en underbar vän :). 

Just nu längtar jag efter att mina benskydd och täckjolen kan komma så jag får prova :)!

Jag har fått massor fina julklappar av vänner, familj och sambo. Jag gillar dock att ge julklappar lika mycket som att få, och jag hoppas att alla julklappar jag gett bort har varit uppskattade. 

Tyvärr fick vi reda på att "min" häst var till salu... Rainman, eller Ragge, har alltid varit en otroligt hoppglad häst. Han hoppade genom trådarna till hagen redan 2 dagar gammal och det har fortsatt i ungefär samma riktning. Som 6-åring gick han LA hoppning med fina resultat, och även LA dressyr och debutant fälttävlan. 

Efter dessa framgångar såldes han. Han kom till en väldigt tävlingsinriktad familj. Det var något som min familj trodde skulle gynna honom, eftersom han var så fin och duktig. Tyvärr var det nog här det gick fel. Ragge började stanna ut sig på vissa tävlingar. Antingen vann han, eller stannade ut sig. Det fanns inget mellanting. Vi blev väldigt konfunderade då han ALDRIG stannat innan. Dock kan man ju inte göra så mycket när man inte äger hästen, utan man fick se hans dalande resultat via tdb...

Han togs aldrig till veterinär i det här läget, vilket borde ha varit logiskt. Han sågs bara som en busig ponny. Han såldes vidare till en tjej i Skåne och hade ungefär samma knackiga resultat där. Han blev inte kvar så länge då tjejen växte mycket, och till sist hamnade han i Göteborg hos denna underbara familj. De misstänkte att något inte stod rätt till då han stannade även på låga hinder så de tog honom till veterinär. Där upptäcktes lösa benbitar i frambenen.

Det var inte så jäkla konstigt att han inte ville hoppa! Han hade ju ont! Nu är han opererad och har inte ont längre. Tyvärr så har han inte själv förstått det utan tror fortfarande att det gör ont att hoppa. Med andra ord så stannar han fortfarande...

På grund av detta väljer familjen att åter igen sälja honom. Denna gång som dressyrhäst. Han är otroligt bra i dressyr också så för den skull är jag inte ledsen. Hade jag bara haft pengarna hade jag köpt tillbaka honom! Han är värd att få vara lycklig och må bra! Det är så grymt synd att det blev som det blev. Han skulle ha blivit tagen till veterinär långt tidigare än vad som skedde. Man borde reagerat när han började stanna. Jag är väldigt ledsen över detta, men håller tummarna för att han hamnar rätt den här gången han säljs och att han får vara lika lycklig som han är nu.

Här är länken till hans annons. Ingen som vill köpa världens finaste B-ponny som kan gå långt i dressyren? 

http://hastmarknad.hastnet.se/sok/annons.php?aid=778100

Annies Rainman och hans nuvarande ryttare Emma <3

Är det någon mer än jag som älskar julen? Tyvärr gör det gråa vädret att det är lite svårt att känns den riktiga julkänslan, men jag gör så gott det går. Idag har jag varit ute bland alla julklappsstressade människor, trots att jag är klar med alla julklappar sedan några dagar tillbaka. Sedan har jag precis kokat knäck och känner mig lite lagom mör efter den här dagen.

Var en sväng i stallet till finhästen såklart. Skulle bara mocka lite snabbt men jag fastnade i stallgången pratandes med en stallkompis och myste samtidigt med Kimbi. Då är det svårt att åka ifrån stallet... Faktiskt! Kimbi stod och sov och la upp huvudet på min axel. Det tål att sägas flera gånger att Kimbi är en riktig myshäst! Jag ser fram emot att sätta igång henne ordentligt igen efter nyår, även fast jag vet att hon kommer vara ett krutpaket då.

Kimbi låg ner och åt hö. Ganska smart tycker jag allt. Jag satte mig vid henne och myste lite med henne. Kimbi la en massa hö i mitt knä och åt därifrån. Söta häst! Kimbi litar mycket på mig och brukar sällan resa sig när jag kommer. Jag kunde sitta där med henne och klia henne i pannan och i örat som hon älskar.

Sen när hon reste sig upp fortsatte vi och mysa en del. Fick massage i huvudet av Kimbi och hon verkade väldigt nöjd över att bli lite kliad på halsen. Hon älskar verkligen att kela <3

Förra året fick Kimbi någon slags reaktion på sprutan så hon svullnade upp och ömmade på halsen. Stackars Kimbi kunde inte ens böja ner huvudet för att äta. Håller tummarna för att det inte blir så iår :).

Numera står han alltså hos en tjej i Göteborg efter att han haft lite andra ägare imellan. Det ska bli sjukt kul att träffa honom igen. Det var många år sedan sist. 

När vi ändå åker nedåt i landet så ska vi passa på att ta en tur till Ullared. Så imorgon blir det tidig uppstigning och troligen en lång dag.

Sara och Rainman <3

Jag tyckte faktiskt att det var riktigt kul att klippa, och resultatet blev faktiskt helt okej till slut. Kimbi är ganska lätt att klippa, men det tar sin tid eftersom hon är så stor. 

Kimbi har rätt tunn päls, men svettas ändå mycket och det är därför jag klipper henne. Anna bara skrattade dock för en helklippning av Kimbi inbringade mindre hår än en halsklippning på hennes islandshäst. Kan även tilläggas att hennes höst hade redan blivit klippt två gånger innan denna vinter. Jag vet inte riktigt vad det talar mest för? Att Kimbi är tunnhårig eller att hennes häst har monsterpäls? :)

Hela tävlingen var väldigt rörig då det var supermycket strykningar. I första klassen var ryttaren innan mig struken helt plötsligt så jag hann inte gå runt något innan jag startade utan fick startsignal direkt när jag kom in i ridhuset. För en häst som Kimbi är inte det så lyckat. Hon var otroligt spänd och rädd för det mesta. Vi lyckades hoppa runt felfritt men helt utan flyt och utan koncentration från Kimbis sida.

Till andra klassen tänkte jag fokusera på bättre flyt. Jag försökte ha en bättre grundgalopp för det hjälper oftast Kimbi. Denna rundan hade vi mycket bättre flyt och hon blev bara rädd en gång. Dock backade jag av för mycket inför kombinationen så vi kom nära och rev insprånget. Jag fick alltså 4 fel den rundan men är betydligt mer nöjd med den rundan än den i första klassen. Kimbi och jag är fortfarande ute mycket för att samla rutin, och då spelar slutresultatet mindre roll. Det är känslan som räknas. 

Det är väldigt kul att känna hur fin form Kimbi är i nu. Efter 2 täta rundor var hon fortfarande lika pigg och tyckte att hon hoppat för lite för att åka hem. Hon tyckte minsann inte att vi var klara. Är så stolt över min lilla häst!

Nu har hon tävlats och tränats ganska intensivt under sommaren och hösten så efter att vi var iväg på sista hopptävlingen i söndags så kände jag att det var dags för lite vila. Tanken är att hon ska vilas och skrittas (för hand och uppsuttet) resten av året, och sen sättas igång igen efter nyår.

Det är skönt att få lite ridledigt, men samtidigt är det tråkigt. Den här hösten har jag tyckt att det varit så himla kul att rida. Kimbi har gjort mycket framsteg och jag börjar känna att vissa satt släpper mer och mer. Men då är det ju också viktigt att inte stressa på utan låta hennes stora kropp vila och återhämta sig, och även få den nya kunskapen att sjunka in. Jag ser fram emot 2014 och ett nytt år med Kimbi :).

Kimbi på årets första snötur härom veckan. Kimbi var lyrisk! Hon älskar snö!

Tyvärr blev jag lite besviken då det inte såldes så mycket hästgrejer, och jag och Tyra har ju inte riktigt samma kroppsform så jag försökte inte ens komma i hennes kläder. Det såldes lite träns men inget som föll mig i smaken. Ett micklemträns blev jag lite sugen på, men dels var det brunt och dels vet jag inte om det skulle passa Kimbis stora huvud. Viweka köpte det dock till en av sina vänner.

Jag kom därifrån med ett schabrak och ett läppglans. Jag hade önskat att det funnits mer träns och mer schabrak och täcken, men men. Jag var i alla fall där och är glad att jag slapp åka dit imorgon. De bästa sakerna togs nog redan ikväll tror jag. Väldigt lite hästsaker kvar så det är väl mest kläder som finns kvar till imorgon.

Jag är ändå glad att jag fick chansen att hänga med Viweka på detta. Inte varje dag man hittar på något sådant. Fast jag kände mig nog allt lite malplacerad...

Söt bild på grabbarna grus från idag. De var ute i hagen en hel dag ensamma utan sina mammor idag. De skötte sig med stjärnglans :).

Idag ser min situation annorlunda ut. Dels har jag människor runt omkring mig på ett annat sätt. Vänner, sambo osv. Dels mår jag inte lika dåligt som jag gjorde då, vilket gör att jag inte behöver få ur mig lika många mörka tankar. Vissa perioder är jobbiga. Att vara arbetslös som jag är just nu tär mycket på mig, vilket gör att jag ibland faller tillbaka i dåliga tankar. Det händer saker i livet som också ger upphov till dåliga tankar, men de finns inte där 24/7 som de gjorde förr. 

Jag skapade denna blogg för att försöka berätta om min vardag med Kimbi. Det är kul ibland, men å andra sidan, för vems skull gör jag det? Jag skyltar inte med min blogg. Jag vet inte om jag direkt vill ha några följare på så sätt. Det är kul att se om någon läser det jag skriver, men det är inget måste. Så har jag nog alltid känt. Min förra blogg lästes av ganska många vissa perioder, men det gav mig inget extra. 

Jag skriver för min egen skull och har nog alltid gjort det, från min första "blogg" som jag startade när jag var 13. Jag har alltid gillat att skriva. Orden kan säga så mycket, och ge mig så mycket. Jag har bloggat, skrivit noveller, dikter, ord och allt som går. Utan denna väg hade mina mörka år varit ännu tyngre. Det fanns de som försökte hindra mig att skriva. De vågade nog inte höra sanningen. Jag slutade aldrig skriva förrän jag började se ljuset. Jag saknar skrivandet ibland, men det är då jag kommer tillbaka hit. På något sätt får man en lyssnare till det man vill uttrycka, även fast den lyssnaren inte är fysisk. Jag har skrivit några få inlägg på senare år på min gamla blogg. Det är inlägg som inte passar här. Nu orkar jag inte bry mig om det längre. Varför ska jag dölja mitt gamla jag för den här bloggen? Varför ska jag låtsas som att mitt liv idag är perfekt? Inget liv är perfekt, det vet vi alla. Ibland känns det bara som att mitt liv vill jävlas något grymt med mig...