MartinaR

Det är alltid lite extra nervöst att träna för någon ny person. Vissa tränare passar man ju ihop med och andra inte. William passade jag och Kimbi väldigt bra med. Han var otroligt lugn och jag och han kunde ha en bra dialog under hela träningen. Han jobbar mycket med att träningen ska bli en positiv upplevelse för hästen, framförallt unghästar. Han la också mycket fokus på lydnad och noggrannhet.

Efter att jag flyttade till Linköping provade jag ett par olika tränare men jag hittade ingen som riktigt passade. Men sen när jag flyttade till Göstad började jag träna för Karin i hoppning och Pernilla i dressyr. Hopptränare tycker jag är svårast att hitta egentligen, men med Karin kändes det rätt från början. Hon såg samma saker som jag kände, vilket är en bra förutsättning för en lyckad träning. Hon får mig att se vilka fel jag gör som ryttare, så att jag kan bli bättre. Det här året har jag kunnat komma till en ny ridning i hoppningen. Kimbi har blivit starkare och jag har vågat få en bättre galopp och rida mer. Jag har fortfarande ett problem att jag blir lite passiv sista galoppsprången men vi jobbar på det.

Jag är taggad inför ikväll! Jag hoppas det blir toppen!

Jag kunde nästan helt hålla reda på hennes bogar vilket gjorde att vi kunde göra fina volter utan att det blev obalanserat. Detta gällde även galoppen där vi kunde gå på en fin 15 metersvolt innanför spåret. En underbar känsla när man är van vid att hon försvinner iväg och mest rusar. 

Förutom lösgjordhet och kontroll på bogarna jobbade vi mycket med att få igenom halvhalter. Jag tycker att även det gick bättre än det brukar, även fast vi där fortfarande har en hel del att jobba med.

Idag kunde jag sitta ner på Kimbi och faktiskt komma till ridning för en gångs skull. En otrolig känsla och man får verkligen känslan av att det kanske finns en fin dressyrhäst i Kimbi trots allt. Jag har ju ett mål att någon gång starta Kimbi på en riktig dressyrtävling. Jag är dock en sån människa som tycker det känns onödigt att åka på dressyrtävling om man misstänker att det kommer gå kasst, så därför har jag väntat på att Kimbi och jag ska bli duktigare helt enkelt. Kanske nästa år kan vara ett rimligt mål? 

Lyckokänslor idag helt enkelt! Min otroligt fina häst. Det är så kul att rida när det känns som om hon kan göra vad som helst för mig. Underbart!

När jag kom tillbaka hängde jag mest i stallet. Pratade med de andra som var där, pysslade om Kimbi och pysslade ned lite annat. Sen kom Kerstin och skulle rida Ferrari. Hon var dock väldigt trött så hon frågade om jag ville rida Ferrari lite på banan. Jag tackade ja eftersom jag inte hade något som väntade på mig hemma och jag tycker det är kul att rida andras hästar.

Vi red mycket lösgörande under Kerstins övervakande. Ferrari kändes pigg och positiv för de uppgifter jag ställde honom för. Han vill inte riktigt engagera bakbenen i traven och han har rätt dålig balans där så vi jobbade lite med att engagera bakbenen lite mer. I slutet kändes han mer engagerad och traven kändes fräschare. 

Jag galopperade också lite över två bommar med 24 meter mellan. Ferrari kastar sig gärna iväg, blir studsig och vinglig och tappar rytmen. I vänstervarvet visade sig detta som mest. Jag fick verkligen sitta tillbaka för att få honom behålla rytmen. Jag kunde heller inte ta för mycket i honom för då försvann diverse kroppsdelar åt alla möjliga håll. Till sist kunde han gå på 8 ganska jämna galoppsprång i båda varven.

Jag ser det som en ära att få förtroende att rida andras hästar. Jag har inte fått rida så mycket på andras hästar tidigare men i stallet jag står nu har jag fått rida tre andra hästar i stallet. Jag gillar det! Dessutom tycker jag att jag är ganska duktig på det. Jag kan anpassa mig ganska mycket som ryttare och jag håller mig objektiv och lugn. Med min egen kan jag bli lite sur och tappa tålamodet ibland när Kimbi är jobbig.

Men på någon annans häst känner jag mig trygg i mig själv och lugn. När man känner att det man kan som ryttare också fungerar på andras hästar så känns det otroligt bra. Det stärker mitt självförtroende som ryttare :).

En bild på pernillas Kamante och en skymt av Ferrari som hjälptes åt för att försöka få av Kamante täcket härom dagen :).

Jag ska snart åka till stallet tänkte jag. Ska rida ut en lugn runda eftersom Kimbi säkert har en del träningsvärk efter passet med Pernilla igår. Det är otroligt grått och trist ute... Det krävs inte mycket då för att man ska känna sig nere. Jag hoppas att Kimbi kan liva upp mig lite. 

Efteråt fick jag hoppa upp en stund på Kimbi bara för att få känna på henne lite. Det kändes som att sitta på en annan häst. Hon var väldigt lösgjord och stretade inte så som hon brukar. Hon var väldigt fin i handen och var väldigt fin för skänkeln. Det var otroligt kul att få den känslan på Kimbi. Man får verkligen känna att det finns där. Allt det där som jag kämpar så för att komma till finns faktiskt där. Hon kändes verkligen inramad och hennes bogar och bakben höll hon verkligen under sig. Jag red kanske max 10 min, men jag hade sån otroligt bra känsla att jag bara ville fortsätta rida.

Jag kommer nog försöka få Pernilla att rida Kimbi några fler gånger. Jag tror det kan vara ett bra komplement till den övriga dressyrträningen. Min fina häst <3

Även fast vi nollade i övrigt så var det ingen bra runda. Det blev ganska på-och-avigt och vi hittade inte rätt distanser. Jag blev lite passiv och jag måste vara snabbare att komma till ridning efter hindren och inte bli passiv sista galoppsprången innan hindren. Det finns liksom inte utrymme för det inomhus.

Det var ju Kimbis andra tävling inne någonsin och vi kan väl konstatera att rutinen behövs inomhus. Vi har än så länge svårt att hitta den jämna rytmen som vi lärt oss få till ute. Vi fick till några fina språng igår men det var långt ifrån perfekt. Det här blir ju min och Kimbis egentliga första inne-säsong. Det blir väl inte supermånga tävlingar men vi får försöka åka på de som finns helt enkelt.

Anna i stallet ska också vara med och löshoppa hennes mysiga islandshäst Glaesir. Alla som säger att islänningar inte kan hoppa kan få se Glaesir. Han var med på vår hoppträning i somras och han gjorde det minst lika bra som de andra hästarna.

Det ska bli en mysig eftermiddag och löshoppa lite. Sedan blir det lite tvätt av Kimbi inför morgondagen. Vi har nyligen bytt hösilage så Kimbis mage har protesterat lite. Med andra ord så behövs en ordentlig tvätt av rumpa, svans och bakben. Sedan blir det fläta i svansen och lindade bakben över natten.

Life is a bitch. Det tål att upprepas. Jag är så grymt trött på det här nu. Jag är så trött på att jag aldrig bara kan få må bra och leva mitt liv och vara lycklig. Det känns som jag har försökt göra allt rätt. Jag försöker och försöker och försöker, men livet slår tillbaka gång på gång. Efter gymnasiet fick jag inget jobb. Då var jag en duktig tjej och valde att läsa en tre år lång högskoleutbildning. Gled igenom högskolan tämligen smärtfritt med bra betyg och en förhoppning om att "Ja, nu kan jag få ett jobb, tjäna pengar och börja leva mitt liv till sist!". Tji fick jag. Sökte närmre 100 jobb under våren och sommaren... nä, inget resultat. Duktig som jag är började jag plugga lite kurser nu på hösten för att ha något att göra, få åtminstone några kronor och kanske få ett jobb så småningom. Men sanningen är: JAG VILL INTE! Jag vill inte plugga egentligen. Jag vill inget hellre än att jobba.

 

Just nu pluggar jag en kurs som jag visat sig vara på tok för svår. En kurs som gör att jag sitter dagarna i enda och förstår ingenting. Jag blir stressad och ångesten tränger på. Jag har alltid haft lätt för skolan. Jag har i stort sett aldrig blivit underkänd i något. Jag har alltid känt att det mesta i skolan känns lätt. Nu känner jag mig mest otroligt korkad. Jag har med nöd och näppe klarat av första uppgiften på kursen, men nu har jag ännu större problem med uppgift två. Jag VILL INTE mer! Jag vill inget hellre än att hoppa av och skita i kursen. Men jag KAN INTE! OM jag hoppar av så får jag inte ihop tillräckligt med poäng för att få CSN. Jag får bara 1404 kr/mån förvisso, men det är liksom den ENDA inkomsten jag har. Jag vill inte leva på min pojkväns pengar. Jag vill inget hellre än att tjäna mina egna pengar och kunna klara mig utan alla andras hjälp.

 

Jag vill bara försvinna under en sten eller något, helst dö! Det var ett tag sedan jag hade de känslorna. Jag känner mig inte riktigt van även fast det var min vardag i typ 7 år. Och när allt är såhär så har jag en pojkvän som är borta otroligt mycket med jobbet och egentligen ingen att prata med. Jag försöker tillbringa en hel del tid i stallet för att tänka på något annat, men ensamheten här hemma blir så stor att jag inte kommer undan allt. Det känns som ingen förstår hur jag känner. Det känns som ingen orkar bry sig. Jag orkar inte försöka mer, och ingen annan vill hjälpa mig heller. Och tårarna bara rinner och rinner...

Imorgon har Anna lovat att hon ska mocka åt Kimbi. Eventuellt åker jag dit och rider ändå eftersom jag ändå är ensam hemma den här veckan, men vi får se. På lördag ska vi ju till Vreta också, så det är väl bra om hon går en del nu i veckan.