MartinaR

Life is a bitch. Det tål att upprepas. Jag är så grymt trött på det här nu. Jag är så trött på att jag aldrig bara kan få må bra och leva mitt liv och vara lycklig. Det känns som jag har försökt göra allt rätt. Jag försöker och försöker och försöker, men livet slår tillbaka gång på gång. Efter gymnasiet fick jag inget jobb. Då var jag en duktig tjej och valde att läsa en tre år lång högskoleutbildning. Gled igenom högskolan tämligen smärtfritt med bra betyg och en förhoppning om att "Ja, nu kan jag få ett jobb, tjäna pengar och börja leva mitt liv till sist!". Tji fick jag. Sökte närmre 100 jobb under våren och sommaren... nä, inget resultat. Duktig som jag är började jag plugga lite kurser nu på hösten för att ha något att göra, få åtminstone några kronor och kanske få ett jobb så småningom. Men sanningen är: JAG VILL INTE! Jag vill inte plugga egentligen. Jag vill inget hellre än att jobba.

 

Just nu pluggar jag en kurs som jag visat sig vara på tok för svår. En kurs som gör att jag sitter dagarna i enda och förstår ingenting. Jag blir stressad och ångesten tränger på. Jag har alltid haft lätt för skolan. Jag har i stort sett aldrig blivit underkänd i något. Jag har alltid känt att det mesta i skolan känns lätt. Nu känner jag mig mest otroligt korkad. Jag har med nöd och näppe klarat av första uppgiften på kursen, men nu har jag ännu större problem med uppgift två. Jag VILL INTE mer! Jag vill inget hellre än att hoppa av och skita i kursen. Men jag KAN INTE! OM jag hoppar av så får jag inte ihop tillräckligt med poäng för att få CSN. Jag får bara 1404 kr/mån förvisso, men det är liksom den ENDA inkomsten jag har. Jag vill inte leva på min pojkväns pengar. Jag vill inget hellre än att tjäna mina egna pengar och kunna klara mig utan alla andras hjälp.

 

Jag vill bara försvinna under en sten eller något, helst dö! Det var ett tag sedan jag hade de känslorna. Jag känner mig inte riktigt van även fast det var min vardag i typ 7 år. Och när allt är såhär så har jag en pojkvän som är borta otroligt mycket med jobbet och egentligen ingen att prata med. Jag försöker tillbringa en hel del tid i stallet för att tänka på något annat, men ensamheten här hemma blir så stor att jag inte kommer undan allt. Det känns som ingen förstår hur jag känner. Det känns som ingen orkar bry sig. Jag orkar inte försöka mer, och ingen annan vill hjälpa mig heller. Och tårarna bara rinner och rinner...