MartinaR

Jag har mått mycket dåligt i mitt liv. Det är väl egentligen typ tre-fyra år sedan som mitt liv faktiskt vände igen. Nu är det sakta men säkert påväg utför igen, och tyvärr känner jag inte att jag kan stoppa detta. Jag försöker och försöker, men ibland går det bara inte. Härom dagen brast det och jag bara grät och grät och grät. Hade väl egentligen inte någon anledning, men det blev bara för mycket.

Jag har stallet och Kimbi, och där är egentligen enda gången jag kan fokusera och känner att jag mår bra. Kimbi dömer mig inte. Mina stallkompisar (åtminstone de flesta) är underbara, förstående och dömer mig inte. Kimbi kan massera mig på axeln eller lägga sitt stora huvud i min famn. Jag försöker att inte stressa i stallet, utan faktiskt ta vara på tiden jag har där. Där jag kan låtsas som att allt annat också är bra. Ibland kan det lysa igenom, men då finns det en stallkompis som ser mig och kan ge mig en kram.

Jag är van att inte ha så mycket vänner. Jag har sedan jag var liten haft väldigt få vänner son jag umgåtts med utanför skola och stall. Det är jobbigt ibland, men jag har märkt att vänner sviker, vänner vill inte alltid höra sanningen, vänner är inte alltid ärliga. Ibland så har jag hoppats på att jag hittat en vän som är den person som jag definierar en vän. Förstående, trogen, intresserad osv osv. Det verkar svårare än man tror. Ärlighet brukar efterfrågas i vänskap, men jag tror det är bullshit. De flesta vill inte höra sanningen. De vill inte se att man mår dåligt, de vill inte höra vad man egentligen tycker eller vad man har att säga.

Nu blev det här inlägget ganska långt utanför bara höst, som är tänkt till denna blogg. Men jag skriver bara för mig själv och ibland måste jag bara ventilera mig. Det är så svårt att vara alla till lags. Ibland så fungerar det baa inte...