MartinaR

Jag brukar ofta säga att jag är glad för varje dag Kimbi är fräsch. Jag är glad varje gång jag kommer till stallet och får rida en frisk häst. När som helst kan det vändas och man står där med en skadad häst, eller i värsta fall så finns inte hästen längre. Det är en mardröm som alla hästägare fasar för, men man måste samtidigt förstå att det där finns närmre till hands än man kan tro. Det här är precis vad som hänt mig senaste dagarna. De senaste dagarna har jag upplevt chock, oro och besök på Strömsholm Specialisthästsjukhus. Det är där Kimbi står i denna skrivande stund, men förhoppningsvis får hon komma hem imorgon.

 

I lördags kom jag till stallet på förmiddagen. Jag hade fått sms av Pernilla på förmiddagen om att Kimbis hagkompis varit på Kimbi en del, men det enda Pernilla hittat var ett bitmärke på rumpan. När jag kommer till stallet hittar jag hästarna inne på lösdriften. Jag tar på Kimbi grimman och märker ganska snart att Kimbi verkar lite stel. Jag kollar över henne och får se att hon har ett fult sår på bakknät. Jag ber Carro, som är läkare, kika på såret men hon kan inte se att det skulle gått in i leden utan det var bara huden som var skadad. Jag beslutade mig för att låta Kimbi stå inne och avvakta tills dagen efter då veterinären ändå skulle till stallet då i ett annat ärende.

 

Dagen efter har Kimbi svullnad upp väldigt mycket och kan knappt gå. När veterinären kommer så blir han snabbt oroad över hennes knäled, och råder oss att åka till Strömsholm. Sagt och gjort, så packar vi in Kimbi i transporten och jag, Tibbe och Viweka styr mot Strömsholm. 

 

Väl där görs lite grundligare undersökning av såret som visar sig gå ca 15 cm under huden. Som tur är går det längs med huden och verkar inte gå in i leden. Hon måste ha gått omkull någonstans i hagen då hon var väldigt lerig på den sidan när jag hittade henne, samt att hon hade lite andra skrapsår. Nästa steg blir att röntga för att utesluta att inte smällen hon fått när hon gick omkull orsakat någon fraktur. Vi lyckades inte riktigt röntga hela knät just då eftersom Kimbi var väldigt rädd om benet. Vi fick således lämna henne uppe på Strömsholm så skulle de göra ett nytt försök på måndagen.

 

På måndag eftermiddag får jag ett samtal från veterinären. Han berättade att Kimbi fått en fraktur på patella. God prognos med operation. Hon har lyckats slå loss en benflisa från patellan. Operationen blev inplanerad till tisdag eftermiddag. Igår opererades Kimbi. Det där dygnet var ett av de värsta i mitt liv. Den ovissheten och oron var inte att leka med. När veterinären ringde igår kväll och berättade att allt hade gått bra så släppte en stor tung sten från mig. Det var det bästa han skulle kunnat säga till mig just då!

 

Nu väntar en lång konvalecens för Kimbi, upp till 6 månader kan det bli. Men vad är ett halvår, när det lika gärna kunde varit slut? Imorgon kan Kimbi åka hem förhoppningsvis. Jag kan inte riktigt slappna av förrän hon står där i sin egen box igen och mumsar hö. Nu blir det 3 veckors boxvila först, innan hon får gå ut i sjukhage och börja gå korta promenader. Om 3 månader blir det återbesök, men veterinären har förberett mig på att Kimbi eventuellt kan behöva 1-2 månader till innan hon är helt bra. Ärligt talat gör det mig inte så mycket. Huvudsaken är att hon blir bra. 

 

Det är fruktansvärt typiskt att detta hände. Jag kan inte låta bli att tänka på att det kanske inte hänt om jag åkt till stallet en timme tidigare. Men nu kan jag inte förändra något. Jag kan bara göra allt jag kan för att Kimbi ska bli bra igen. Enligt veterinären kommer Kimbi högst troligen bli helt återställd igen, och det känns otroligt bra. Innan operationen visste vi inte riktigt hur illa frakturen var, men det visade sig att den var bättre än förväntat. Det kunde lika gärna varit tvärtom. Jag hann tänka en tanke på hur mitt liv skulle vara utan Kimbi, och insåg snabbt att det inte skulle vara ett liv värt att leva.