Förbannat!
Jävla förbannade skit vad allting känns jobbigt just nu! Kimbis konvalecens går bra men det är fruktansvärt jobbigt för mig. Jag är ju inte hemma i veckorna och ned en häst på sjukhage utan någon som kan hjälpa mig ned henne blir det som alla förstår... en ganska svår nöt att knäcka. Det är så förbannat mycket pusslande med lunch, promenader och mockning. Jag har en sambo som ställer upp otroligt mycket. Jag är så grymt tacksam över det, men just nu önskar jag mig någon slags räddande ängel. Någon som bara kunde komma och säga "jomen, jag promenerar och fixar Kimbi de dagar du inte kan de sista veckorna av konvalecensen".
04 veckor kvar innan det är dags för återbesök. Jag håller tummarna för att Kimbi är okej då så hon slipper sjukhage. Så hon kan få börja ridas lite smått och få gå ut i riktig hage. Kimbi har trots allt tagit vilan väldigt bra. Hon håller sig lugn och är väldigt glad, trots allt. Hon börjar dock få överskottsenergi så litegrann hittar hon på trots allt. Men det är ju inte så konstigt heller. Hon verkar inte ha ont längre, så hon skulle nog gärna varit ute och galopperat på stubbåkrarna istället för att promenera. Min fina prinsessa <3