Försök nummer två
I onsdags var det dags för ett nytt besök på Flemminge. Jag själv skulle iväg på konferens med jobbet så jag åkte och dumpade av Kimbi innan jag svidande om till sommarklänningen, häktade av transporten och åkte vidare.
0Vid undersökningen visade det sig att Kimbi var åter i brunst och de beslutade att sätta henne på behandling igen ifall infektionen inte blev helt bra vid första behandlingen. Åter igen blev jag därför hästlös. I fredags var hon redo för inseminering,
så hon seminerades då. Igår kollades hon och verkade klar så igår fick hon komma hem igen. Nu väntar en nervös väntan inför dräktighetskoll den 13 juni.
Jag hatar denna ovisshet och väntan. På något sätt var det nog lättare förra året när hon stod borta hela tiden. Då behövde jag inte tänka så mycket på det. Nu är allt detta så närvarande hela tiden. Jag hoppas på att hon är dräktig denna gången så nervositeten
kan förflyttas till nästa steg. Det känns ändå bra att stationen har en plan även om hon inte blir dräktig den här gången. De har inte gett upp!
Inatt födde Kimbis stallkompis sitt föl. Känns väldigt tudelat. Förra året inseminerades Kimbi och kompisen på samma dag. Båda blev dräktiga, men Kimbi resorberade. Sedan dess har jag knappt kunnat kolla på det andra stoet. Jag har fått ångest varje gång
jag hört hennes matte prata om stoets dräktighet. Sparkar, foder, juver osv. Det är fortfarande tungt, trots att jag också vill glädjas åt ett friskt och fint föl. Jag vill bara att det ska vara vår tur nu!
Misslyckande 1
Kimbi var tyvärr tom vid besöket på Flemminge i måndags. Än en gång fick jag komma ned på jorden och bli besviken. Det jobbigaste är ju nästan alla frågor dock. "Hur gick det?", "Är hon dräktig nu?", "hHar du varit och kollat henne än?". Jag lovar att hela världen kommer få veta när jag har något positivt att berätta. Men finns det inget annat än misslyckande att rapportera så håller jag det hellre lite tystare om det. Jag vill inte skylta för hela världen.I morse var jag och lämnade Kimbi på stationen igen. Jag är på konferens med jobbet idag och imorgon så Kimbi fick stanna där. Fick uppdatering på eftermiddagen och de har beslutat att sätta in behandling igen, så Kimbi blir kvar där ett par dagar. Hon
kan ha kvar lite bakterier i livmodern, så det är lika bra att köra en omgång til. Förhoppningsvis är hon redo för inseminering igen på fredag, så nu får vi hålla tummarna att allt kan gå vägen. Jag vill detta så gärna, men börjar tro att det
aldrig kommer bli något föl efter Kimbi. Det känns lite nedslaget. Det är dock skönt att stationen verkar göra allt de kan för att det ska gå. De ska ha en stor eloge för det.
Ont i magen
Sjukt nervös inför morgondagens dräktighetskontroll. Försöker intala mig själv att det inte gör något om hon är tom nu. Säsongen är lång. Samtidigt hoppas jag mer än någonsin på att hon ska vara dräktig. Det hade inte funnits något bättre att höra nu än att veterinären säger att hon skulle vara dräktig. Fy vilken jobbig känsla det är just nu!
Att försöka se tecken som inte finns
Nu har Kimbi varit hemma i lite mer än en vecka. Själv räknar jag ned dagarna tills på måndag när det är dags för dräktighetskontroll. Dagarna segar sig verkligen fram, och nu i värmen så segar sig både jag och Kimbi fram också. Värme är inte riktigt Kimbis favorit. Insekterna har också börjat komma för att terrorisera tillvaron.
Jag inbillar mig att Kimbi har förändrats lite sedan hon kom hem. Jag är övertygad om att det bara är inbillning och önsketänkande. Härom dagen när jag släppte ut henne var hon superkärvänlig mot 2-åringen i hagen och hommade på ett sätt jag aldrig hört tidigare. Sedan har hon också varit väldigt tjurig mot Hero när vi har ridit ut tillsammans. Kommer han upp jämsides hugger hon i luften. Hon brukar på sin höjd dra bak öronen lite någon enstaka gång. Men som sagt, troligen är det bara inbillning.
Det är lite märklig känsla nu. Jag försöker verkligen intala mig om att Kimbi inte är dräktig och kanske inte kommer bli det heller. Samtidigt kan jag inte låta bli att måla upp en inre bild av hur allt kommer bli. Hur dräktighet, fölvakning och föl kommer bli. Men jag vet ju från förra året att det inte går att ta något för givet. Resan är otroligt lång och myvket kan gå dåligt på vägen. En otroligt nervös resa är det i alla fall, oavsett utgång.
Hemgång för Kimbi
Så igår fick jag äntligen hämta hem min älskade Kimbi. Nytvättat och i väldigt fint skick kom hon och mötte mig i hagen när jag visslade på henne. Det är sån otrolig lättnad att få ta hem henne. Kimbi gör mig hel!
Under besöket passade jag också på att prata lite med Eva. Hon lät hoppfull och sa att det finns åtminstone ingenting som säger att Kimbi inte skulle bli dräktig den här brunsten. Sen vet jag att väldigt mycket kan hända och att man absolut inte kan ta något för givet. Men med tanke på hur hopplöst det kändes för en vecka sedan när de började behandla men inte trodde att de skulle kunna inseminera på den här brunsten, till att stå med en färdigbehandlad och inseminerad Kimbi en vecka senare. Det gör att det känns lite bra i nuläget i alla fall.
Nu är det bara att hålla tummarna och invänta dräktighetskoll den 21 maj. Fram tills dess tänkte jag att hon får ridas igång väldigt lugnt. Eftersom hon har varit halt har hon vilat i tre veckor. Sen behöver hon ändå ta det lugnt ett tag om hon skulle vara dräktig, så då räcker det att promenadrida henne lite nu i 2 veckor. Idag ska hon få nya skor så imorgon ska min medryttare skritta henne en sväng för första gången på ett par veckor.
När jag var på flemminge fick jag se några av Evas senaste tillskott. Det var jättefina föl och jag fastnade verkligen för ett supergulligt stoföl efter Totilas. Hon var Sveriges första sålda embryo och var bara 1,5 dygn gammal. Även en liten kille efter Johnsson var väldigt snygg. Det är inte så att man blir det minsta avundsjuk heller...
Hoppets röst
Idag pratade jag med Eva på Flemminge. Jag ville mest höra hur det går och kolla om det var ok att låna hem henne på tisdag för en skoningstid om hon fortfarande är kvar då.Det kändes bra att prata med Eva då hon kändes väldigt positiv och trodde att Kimbi skulle kunna få åka hem efter imorgon när hon ska kollas igen. De hoppas att hon nu släppt ett ägg efter sista inseminationen i fredags. Jag har gått och varit så himla
nojig och nervös (och är), men Eva kunde i alla fall lugna mig lite. Hon trodde att kanske så var hennes brunst bara långdragen och att hon hade en lång fölbrunst innan hon var redo invändigt, men att det inte behövde vara något fel. Eftersom hennes
sista brunst förra året var så konstig och hon aldrig släppte något ägg har jag målat upp värsta tänkbara scenario och tänkt att det är något fel med hennes cykel även iår. Men jag hoppas att det inte är så.
Eva sa också att hon behandlats klart och allting såg rent och fint ut. Hon har sköljts under behandlingen och förhoppningsvis är det tillräckligt. Nu håller jag bara tummarna för att allt ser bra ut imorgon så Kimbi kan få komma hem och sen komma tillbaka
för dräktighetsundersökning om ca 2 veckor.
Håll tumme för att allt ser bra ut imorgon!
Oväntade nyheter
Kimbi är fortsatt kvar på stationen oh jag har inte hört något. Däremot blev jag lyckligt överraskad i morse när jag loggade in på språngrulla och såg att de inseminerat Kimbi i onsdags. Det behöver ju inte betyda att det varit lyckat, men det betyder ändå att det fanns ett ägg som verkade tillräckligt lovande att inseminera på. Det gör åtminstone mig lite glad, så det inte står helt still. Jag trodde faktiskt inte att de skulle kunna seminera alls på denna brunst, så detta var inget jag hade räknat med.Jag saknar min tjej och hoppas på att hon snart är hemma igen. Nu får jag troligen ha en hästlös helg, vilket får mig att krypa på väggarna här hemma. Jag vill gärna höra av mig till stationen och höra hur det går, men samtidigt är jag lagom svensk och
inte vill störa dem i onödan. Åh, så jobbigt det är!
Risken är överhängande
Jag har insett att det finns en ganska stor risk att mina drömmar om föl kommer misslyckas även i år. Det är inte alla säkert att det kommer bli något föl 2019, oavsett hur mycket jag vill det. Blir det ingenting i år har jag försökt göra allt jag kan, och då får jag inse att Kimbi aldrig kommer bli mamma.Just eftersom jag vet hur osäkert allt är så väljer jag att inte prata högt om mina drömmar på sociala medier. Däremot vet ju min familj, mina vänner, stallkonpisar och kollegor on det av förklarliga skäl. Det innebär också att jag får mycket frågor.
I år när jag inte har Kimbi heltid på stationen finns det ju många fler tillfällen att fråga. Det gör mig mest nedslagen att få alla frågor och behöva älta våra bakslag och trampande på stället. Jag vet dock inte hur jag skulle kunna säga det till
dem på ett trevligt oh subtilt sätt. Jag är rädd för att jag skulle låta ohövlig.
Jag lovar att låta hela världen veta om Kimbi skulle bli dräktig och verka ha en bra dräktighet framför sig. Men fram tills dess kan man nog mest räkna med att vi inte uppnått några större framsteg.
