MartinaR

Jag brukar ofta säga att jag är glad för varje dag Kimbi är fräsch. Jag är glad varje gång jag kommer till stallet och får rida en frisk häst. När som helst kan det vändas och man står där med en skadad häst, eller i värsta fall så finns inte hästen längre. Det är en mardröm som alla hästägare fasar för, men man måste samtidigt förstå att det där finns närmre till hands än man kan tro. Det här är precis vad som hänt mig senaste dagarna. De senaste dagarna har jag upplevt chock, oro och besök på Strömsholm Specialisthästsjukhus. Det är där Kimbi står i denna skrivande stund, men förhoppningsvis får hon komma hem imorgon.

 

I lördags kom jag till stallet på förmiddagen. Jag hade fått sms av Pernilla på förmiddagen om att Kimbis hagkompis varit på Kimbi en del, men det enda Pernilla hittat var ett bitmärke på rumpan. När jag kommer till stallet hittar jag hästarna inne på lösdriften. Jag tar på Kimbi grimman och märker ganska snart att Kimbi verkar lite stel. Jag kollar över henne och får se att hon har ett fult sår på bakknät. Jag ber Carro, som är läkare, kika på såret men hon kan inte se att det skulle gått in i leden utan det var bara huden som var skadad. Jag beslutade mig för att låta Kimbi stå inne och avvakta tills dagen efter då veterinären ändå skulle till stallet då i ett annat ärende.

 

Dagen efter har Kimbi svullnad upp väldigt mycket och kan knappt gå. När veterinären kommer så blir han snabbt oroad över hennes knäled, och råder oss att åka till Strömsholm. Sagt och gjort, så packar vi in Kimbi i transporten och jag, Tibbe och Viweka styr mot Strömsholm. 

 

Väl där görs lite grundligare undersökning av såret som visar sig gå ca 15 cm under huden. Som tur är går det längs med huden och verkar inte gå in i leden. Hon måste ha gått omkull någonstans i hagen då hon var väldigt lerig på den sidan när jag hittade henne, samt att hon hade lite andra skrapsår. Nästa steg blir att röntga för att utesluta att inte smällen hon fått när hon gick omkull orsakat någon fraktur. Vi lyckades inte riktigt röntga hela knät just då eftersom Kimbi var väldigt rädd om benet. Vi fick således lämna henne uppe på Strömsholm så skulle de göra ett nytt försök på måndagen.

 

På måndag eftermiddag får jag ett samtal från veterinären. Han berättade att Kimbi fått en fraktur på patella. God prognos med operation. Hon har lyckats slå loss en benflisa från patellan. Operationen blev inplanerad till tisdag eftermiddag. Igår opererades Kimbi. Det där dygnet var ett av de värsta i mitt liv. Den ovissheten och oron var inte att leka med. När veterinären ringde igår kväll och berättade att allt hade gått bra så släppte en stor tung sten från mig. Det var det bästa han skulle kunnat säga till mig just då!

 

Nu väntar en lång konvalecens för Kimbi, upp till 6 månader kan det bli. Men vad är ett halvår, när det lika gärna kunde varit slut? Imorgon kan Kimbi åka hem förhoppningsvis. Jag kan inte riktigt slappna av förrän hon står där i sin egen box igen och mumsar hö. Nu blir det 3 veckors boxvila först, innan hon får gå ut i sjukhage och börja gå korta promenader. Om 3 månader blir det återbesök, men veterinären har förberett mig på att Kimbi eventuellt kan behöva 1-2 månader till innan hon är helt bra. Ärligt talat gör det mig inte så mycket. Huvudsaken är att hon blir bra. 

 

Det är fruktansvärt typiskt att detta hände. Jag kan inte låta bli att tänka på att det kanske inte hänt om jag åkt till stallet en timme tidigare. Men nu kan jag inte förändra något. Jag kan bara göra allt jag kan för att Kimbi ska bli bra igen. Enligt veterinären kommer Kimbi högst troligen bli helt återställd igen, och det känns otroligt bra. Innan operationen visste vi inte riktigt hur illa frakturen var, men det visade sig att den var bättre än förväntat. Det kunde lika gärna varit tvärtom. Jag hann tänka en tanke på hur mitt liv skulle vara utan Kimbi, och insåg snabbt att det inte skulle vara ett liv värt att leva.

 

Vad spelar det egentligen för roll om du visar resultat på tävlingsbanan? Vad spelar det egentligen för roll om du tävlar över huvudtaget? Jag har märkt att det för många verkar betyda något otroligt mycket om man tävlar eller inte, om man visar resultat eller inte, och på vilken höjd man tävlar. Det blir som en slags rangordning, där de som inte tävlar eller håller sig på en låg nivå hamnar lägst. 

 

Nu iår har inte jag kommit ut och tävlat så mycket, och när jag väl har tävlat så har resultatet tyvärr inte blivit så bra. Mitt liv ser väldigt annorlunda ut idag jämfört hur det var för ett år sedan, eller bara 6 månader sedan. Jag har inte haft möjligheten att träna alls så mycket som jag skulle vilja, och jag har tyvärr fått prioritera bort det mesta i mitt liv som betyder något, till fördel för ett jobb. Det känns jäkligt trist och jag har känt stora krav både från mig själv och andra att jag ska tävla. Men varför egentligen? Varför ska jag tävla om jag inte ens hinner träna? 

 

När jag började rida för extremt många år sedan gjorde jag inte det för att jag ville uppnå någon form av prestation. Jag gjorde det för att jag tyckte det var KUL! Det fanns ingen annan anledning. Det är många som verkar glömma bort ursprungssyftet till varför de rider, till följd av alla krav. Man får inte tappa bort glädjen. Ridningen ska aldrig vara något som känns tungt och tråkigt, då har man tappat anledningen till varför man rider. Det finns självklart de som rider och tävlar för att uppnå höga prestationer, men man kommer inte ifrån att från början så red man bara för att man tyckte det var kul. 

 

Man behöver inte stressa för att komma ut på tävlingsbanan. Man behöver inte stressa för att hoppa högre klasser. Ibland kan det vara den största vinsten att rida en tur i skogen, att ta en galopp på ett fält eller få till det där varvet i galopp på ridbanan där det känns som man svävar. Man behöver inte alltid mäta prestation. Jag behöver inte bevisa någonting för någon. Jag rider för min egen skull och kommer alltid att göra. Jag älskar min häst och ibland kan det vara otroligt kul att tävla och möta hur långt vi har kommit. Men jag får inte göra det för någon annans skull. Jag ska inte göra det för att omgivningen säger det till mig. Jag gör det för min skull! Man måste inte tävla, man kan vara lika bra ryttare för det.

 

Det finns de som kommer ut på tävling och absolut inte är redo för det, varken häst eller ryttare. Det ser jag ingen mening med. Lägg den tid och de pengarna på att träna. Träningen måste vara grunden i ridningen om du nu skulle vilja tävla. Tävlingen får man se som en bonus efter tillräckligt mycket ihoptjänad träningstid. Jag har lagt ned otroligt mycket tid, pengar och energi på träningen. Men jag känner mig inte tillräcklig. Jag gör fortfarande massvis fel i min ridning. Fel som jag inte vill göra, men som jag måste träna för att få bort. Jag kanske inte går in på en tävling imorgon, för det känner jag mig inte redo för. Men för mig kan det vara en otroligt stor vinst om jag och Kimbi kommer rätt på varje hinder på en kort bana, om hon tar en av mina halvhalter eller om jag lyckas sitta ned i en mellantrav. Varje sådant litet mål är ett steg närmre ett större mål, men jag ser ingen anledning till att stressa. Ridning behöver inte vara så komplicerat i form av höga höjder eller stora krav. Varje dag ska vara rolig, och varje dag ska du känna dig som en vinnare på hästryggen. Det gäller bara att sätta tillräckligt låga mål. För det är dina mål och din ridning som betyder något!