MartinaR

Igår när jag skulle ut och skritta en sväng ville Kimbi först inte låta mig spänna sadelgjorden. Hon lev jättesur så fort jag böjde mig ned och försökte nå gjorden. Efter lite övertalning gick det bra, och när gjorden väl satt där var hon precis som vanlig, och glad och mysig på ridturen.

Idag hade jag henne bara inne en stund och tänkte mysa lite. Kimbi var dock inte nöjd med att jag klappade nära magen. Så fort jag rörde henne bakåt flanken blev hon svinsur. Inte alls likt Kimbi, så jag misstänker att detta är ett tecken på att hon börjar känna av dräktigheten lite mer nu. Jag hoppas att det inte blir värre. Planen är ju att komma igång och rida lite mer igen nu. Men det gäller att lyssna på Kimbi, så vi får se hur det blir framöver.

Den bästa vyn :)

I måndag åkte jag till vår veterinär med Kimbi. En klump i magen av ett svullet ben som inte alls kändes bra. Det var inte mycket svullet, men det var fortfarande en betydande svullnad.

 

Vi började med att longera Kimbi men precis som jag sett och känt så fanns det ingen hälta. Skönt att inte veterinären såg något som jag inte såg. Vi tog beslut att ultraljuda benet för att ta reda på vad som felades. Kimbis ben rakades från hoven och upp över kotleden. Hovleden såg helt fin ut. I kotan däremot fanns det både det ena och det andra. Lite artros men ingenting som har någon betydelse egentligen i Kimbis ålder. Det hittades också en liten lös benbit. Vi har aldrig behövt röntga henne i benen, så benbiten har troligen funnits där väldigt länge, och på en häst i Kimbis ålder så gör man inget åt det.

 

Därefter undersöktes senorna, och där var felet. En gammal senskada upptäcktes på djupa böjsenan, och en del av denna skada hade gått upp, vilket resulterade i den reaktion som fanns i form av svullnad. Hon var lite inflammerad kring denna skada också, så hon blev behandlat i kotan. Men senskadan känns som ett jäkla skit. Det är otroligt jobbigt att veta att Kimbi har en skada som aldrig någonsin kommer bli bra. Senskadan kommer alltid finnas där, och den kommer därför alltid vara lite försvagad. Det kommer finnas risk för att skadan kommer gå upp igen, och kanske orsaka problem. Nu har hon inte ont av sin skada, vilket jag ändå är väldigt tacksam över. 

 

Framtiden känns lite oviss helt plötsligt. När veterinären sa "men det är ju tur att hon ska bli avelssto nu" så knöt det till. Tanken har aldrig varit att hon ska bli avelssto för alltid. Jag tog detta med veterinären och hon sa att Kimbi nog ändå kan hålla för normal ridning om jag är varsam och tänker till. Jag ska undvika perioder med för hård träning, knöggliga underlag och små volter. Jag ska sko henne med specialbeslag.som ska hjälpa till att avlasta den skadade senan så mycket som möjligt. Det lät också att jag kan fortsätta den normala träningen nu fram till fölningen som planen säger. Jag kommer nog vara lite extra försiktig med henne, men det känns ändå viktigt att hålla igång henne så länge hon tycker det är okej. Dels älskar hon det, och dels känns det viktigt att hon är i god form inför fölningen. Jag hoppas att den långa mammaledigheten ska gynna hennes sena. När hon sätts igång därefter så kommer det bli en lång och uppbyggande igångsättning. Sedan hoppas jag att hon får må bra och hålla i många år till efter det.

 

Jag och Kimbi har en ny verklighet att förhålla oss till. Men som min veterinär sa "Du åker inte hem med en mer skadad häst än du åkte hit med, nu kan du bara förhålla dig till skadan". Jag har fortfarande en ohalt och glad häst. Hon är fortfarande dräktig och förhoppningsvis kommer hon få ett helt underbart litet föl i vår. Nu har vi haft vårt knöggel på vägen hoppas vi.

 

Imorgon lastar jag Kimbi och åker till vår vanliga veterinär. Inte för något dräktighetstelaterat, men jag vill göra en koll på henne. Hennes ena framben har varit svullet ett tag utan egentlig orsak eller hälta. På samma ben har hon också plötsligt blivit blockhalt på när jag ridit. I ett par steg bara, sen är det borta. Men jag har inte sett någon anledning till det. När man rider känns det bara som att hela benet och sidan låser sig, vilket är läskigt. Jag blir så nojig, så jag gör en ordentlig koll på henne redan nu. 

I övrigt märker jag inte så mycket av dräktigheten ännu. Hon är mer glad i mat än vanligt, och känns lite lugnare i ridningen. Det vet jag däremot inte om det beror på dräktigheten eller om det är något fel på henne. Det svaret kanske jag får imorgon. 

Jag fick också reda på en lite spännande sak om fölet i magen. Zappa som är pappan bär troligen inte på fuxanlag, så därför kan inte fölet bli fux. Det är alltså en liten brun bebis där inne. Får jag önska kan den få en del vitt precis som Kimbi. Det hade varit fint!