MartinaR

I måndag åkte jag till vår veterinär med Kimbi. En klump i magen av ett svullet ben som inte alls kändes bra. Det var inte mycket svullet, men det var fortfarande en betydande svullnad.

 

Vi började med att longera Kimbi men precis som jag sett och känt så fanns det ingen hälta. Skönt att inte veterinären såg något som jag inte såg. Vi tog beslut att ultraljuda benet för att ta reda på vad som felades. Kimbis ben rakades från hoven och upp över kotleden. Hovleden såg helt fin ut. I kotan däremot fanns det både det ena och det andra. Lite artros men ingenting som har någon betydelse egentligen i Kimbis ålder. Det hittades också en liten lös benbit. Vi har aldrig behövt röntga henne i benen, så benbiten har troligen funnits där väldigt länge, och på en häst i Kimbis ålder så gör man inget åt det.

 

Därefter undersöktes senorna, och där var felet. En gammal senskada upptäcktes på djupa böjsenan, och en del av denna skada hade gått upp, vilket resulterade i den reaktion som fanns i form av svullnad. Hon var lite inflammerad kring denna skada också, så hon blev behandlat i kotan. Men senskadan känns som ett jäkla skit. Det är otroligt jobbigt att veta att Kimbi har en skada som aldrig någonsin kommer bli bra. Senskadan kommer alltid finnas där, och den kommer därför alltid vara lite försvagad. Det kommer finnas risk för att skadan kommer gå upp igen, och kanske orsaka problem. Nu har hon inte ont av sin skada, vilket jag ändå är väldigt tacksam över. 

 

Framtiden känns lite oviss helt plötsligt. När veterinären sa "men det är ju tur att hon ska bli avelssto nu" så knöt det till. Tanken har aldrig varit att hon ska bli avelssto för alltid. Jag tog detta med veterinären och hon sa att Kimbi nog ändå kan hålla för normal ridning om jag är varsam och tänker till. Jag ska undvika perioder med för hård träning, knöggliga underlag och små volter. Jag ska sko henne med specialbeslag.som ska hjälpa till att avlasta den skadade senan så mycket som möjligt. Det lät också att jag kan fortsätta den normala träningen nu fram till fölningen som planen säger. Jag kommer nog vara lite extra försiktig med henne, men det känns ändå viktigt att hålla igång henne så länge hon tycker det är okej. Dels älskar hon det, och dels känns det viktigt att hon är i god form inför fölningen. Jag hoppas att den långa mammaledigheten ska gynna hennes sena. När hon sätts igång därefter så kommer det bli en lång och uppbyggande igångsättning. Sedan hoppas jag att hon får må bra och hålla i många år till efter det.

 

Jag och Kimbi har en ny verklighet att förhålla oss till. Men som min veterinär sa "Du åker inte hem med en mer skadad häst än du åkte hit med, nu kan du bara förhålla dig till skadan". Jag har fortfarande en ohalt och glad häst. Hon är fortfarande dräktig och förhoppningsvis kommer hon få ett helt underbart litet föl i vår. Nu har vi haft vårt knöggel på vägen hoppas vi.