Nervöst inför återbesök
På fredag är det dags. Då åker vi upp till Strömsholm för Kimbis återbesök. Jag börjar bli så fruktansvärt nervös. Jag hoppas så innerligt att hon ska vara bra, men samtidigt försöker jag mentalt intala mig att hon inte kommer vara det. Jag vill inte bli besviken...
0Usch, det är så jobbigt. Jag har gått och varit deppig hela dagen. Det är bara så jobbigt med allting.
Jag har tagit lite bilder på Kimbis knä under den här tiden. Det är skönt att se att det åtminstone ser bättre ut. Hon är ju lite bubblig fortfarande, men jag tror att hon kommer ha kvar det. Det är typ ärrvävnad i huden, och inte mycket att göra åt.
Dag 1 när skadan precis uppstått.
Nästan läkt och lite mindre svullet.
Nu återstår det bara att se hur det ser ut på insidan...
Återbesök bokat!
Nu börjar det kännas som att tiden går framåt rörande Kimbis konvalescens. Idag har jag ringt och bokat återbesök på Strömsholm. Det är fortfarande 4 veckor kvar, men med tanke på att det var 12 för (som det känns) inte så längesen, så hoppas jag på att sista månaden går ganska fort. Sedan är det bara att hoppas på att knät ser bra ut, och att min lilla prinsessa kommer bli bra.Igår var Kimbi en liten panikslagen häst. Det var dags för Kimbis dagliga promenad. Nu går vi hela 30 minuter och då räcker inte riktigt den vägen som vi brukar gå till. Därför tänkte vi gå åt andra hållet, som tyvärr inkluderar en hage med kor. Kimbi visade tyvärr än en gång att det där med kor är verkligen hemskt. Hon fick total panik och for runt och försökte dra hem. När inte det gick struttade hon i passage runt mig och höll på att trampa ner mig flera gånger. Verkligen ren panik! Känns som det inte riktigt var superbra för hennes knä... Blir så nojig. Bara hoppas på att det inte hände något med det. I fortsättningen får vi gå dubbla rundor på den vanliga vägen istället för att komma upp i rätt tid. Jag tänker inte utsätta mig och Kimbi för kossorna igen, faktiskt.
Förbannat!
Jävla förbannade skit vad allting känns jobbigt just nu! Kimbis konvalecens går bra men det är fruktansvärt jobbigt för mig. Jag är ju inte hemma i veckorna och ned en häst på sjukhage utan någon som kan hjälpa mig ned henne blir det som alla förstår... en ganska svår nöt att knäcka. Det är så förbannat mycket pusslande med lunch, promenader och mockning. Jag har en sambo som ställer upp otroligt mycket. Jag är så grymt tacksam över det, men just nu önskar jag mig någon slags räddande ängel. Någon som bara kunde komma och säga "jomen, jag promenerar och fixar Kimbi de dagar du inte kan de sista veckorna av konvalecensen".4 veckor kvar innan det är dags för återbesök. Jag håller tummarna för att Kimbi är okej då så hon slipper sjukhage. Så hon kan få börja ridas lite smått och få gå ut i riktig hage. Kimbi har trots allt tagit vilan väldigt bra. Hon håller sig lugn och är väldigt glad, trots allt. Hon börjar dock få överskottsenergi så litegrann hittar hon på trots allt. Men det är ju inte så konstigt heller. Hon verkar inte ha ont längre, så hon skulle nog gärna varit ute och galopperat på stubbåkrarna istället för att promenera. Min fina prinsessa <3