Dygn 168 - Halvvägs!

Nu har Kimbis dräktighet äntligen passerat en milstolpe. Nu har vi passerat halvvägs. Min nedräkningsapp säger att vi har passerat fler dagar nu än vad som är kvar till D-day, vilket känns fantastiskt.
 
Kimbi är nu ca 5,5 månad passerad och magen är större än vad jag förväntat mig. Stona brukar ju inte vara så stora såhär tidigt i dräktigheten, och Kimbi har en ordentlig kula. Sadelgjorden på hoppsadeln når precis runt så jag har köpt in en längre sadelgjord till hoppsadeln och en längre gjord till hennes barbackasadel som också börjat bli lite kort. Gjordarna är dock lite långa än så länge, så nu får jag vänligt försöka be Kimbi att inte spänna ut magen när jag ska få upp gjorden till första hålet. Vissa dagar är hon väldigt irriterad på gjorden, och andra dagar bryr hon sig inte mer än hon brukar.
 
Vi håller igång ridningen så gott det går. Det är mörkt och grått väder och inte motiverande någonstans. Hemma är vi mitt uppe i stor renovering också så jag kan ärligt säga att jag har lite dåligt samvete kring ridningen. Senaste två veckorna har jag nog bara ridit ca 3 ggr/vecka. Kimbis medryttare har nu köpt egen häst så Kimbi är bara på mitt ansvar. Däremot känns hon jättefin att rida. I dressyren är hon nästan finare än någonsin och ute är hon väldigt glad och pigg. Det är så att jag blir lite orolig för om hon kommer lyssna på sin kropp nu när hon blir tyngre. Jag blir så nojig att hon ska överbelasta sig när hon far iväg i 180 ute i skogen. Men målet är fortfrande att hålla igång henne så gott som jag brukar fram till nyår. Därefter blir det nog mera lullridning i skog och mark och lite jogg på banan. Jag hoppas på en bra vinter med lagom mycket snö. 
 
Bild från igår!
 



Dygn 148

Snart har 5 månader passerat, och det är ett halvår kvar tills det är dags att se vad som gömmer sig i Kimbis mage. Det hår ganska fort ändå! 

Nu har det börjat bli kallare på nätterna igen efter ett par varma dagar med nästan sommarvärme. I onsdags klippte jag Kimbi på halsen då värmen och pälsen fick henne att vrålsvettas av en skrittur i skogen. Klippningen var mycket uppskattad! Hon har dock rejäl päls i övrigt så än så länge får hon gå utan täcke vid fint väder. 

Igår natt lät jag henne stå inne för första gången. När det blir kallare så lägger sig inte Kimbi ned i hagen, och inne i lösdriften vågar hon inte lägga sig vad jag vet. Därför kan jag inte ha Kimbi på lösdriften permanent, trots att hon trivs där ute. På förmiddagen när jag kom till stallet var däremot hennes ben väldigt svullna. Hon brukar kunna bli lite svullen på box ibland, men det var ganska extremt denna gång. Då hon inte hade feber eller verkade påverkad tog jag ut och longerade henne en stund. Svullnaden blev lite bättre av det. Sen lånade Sara henne på en liten tur i skogen. Hon hade en spekulant på sin egen häst som hon lät rida ut en sväng. Kimbi var pigg och glad som vanligt, och svullnaden hade gått ned ytterligare när de var tillbaka. 

Inatt låter jag Kombi sova ute igen. Hon ska inte gå där permanent, men jag blev lite nedslagen av hennes svullna ben. Stallägaren övertalade mig till att Kimbi nog inte fryser ännu eftersom det är torrt och vindstilla. Så jag blundar lite till och avvaktar med att ställa in henne mer permanent nattetid. Kimbi gillar rutiner också, så för henne är det lite omställning att komma in på box igen efter ett par månader i lösdriften. Hon blir inte helt nöjd av det. Det är svårt att göra det så bra som möjligt för henne. (null)




Dygn 140

Nu är vi under 200 dagar tills des att fölis är beräknad att titta ut. Närmre bestämt är det 194 dagar tills dess. Känns skönt att bara nere på ett nytt 100-tal trots att det fortfarande är extremt långt kvar. Jag har varit sjuk nu i lite mer än 2 veckor så Kimbis igångsättning har varit lite långsammare än planerat. Hennes medryttare har dock ridit några gånger. Det var väl förresten bland de sista gångerna hon rider Kimbi regelbundet, för igår köpte hon nämligen en egen häst. De ska stå i stallet så förhoppningsvis blir det en ny ridkompis. 
 
Igår lyckades jag i alla fall till sist kravla mig upp på min häst. Först skrittade vi en sväng med stallägaren och hennes dotter i skogen, och därefter red vi några varv på ridbanan i trav och galopp. Kimbi kändes fin men man märker att hon tappat lite stabilitet igen nu när hon vilat mer än önskat. Det brukar bli bättre av ridning så det är bara att kämpa på. Denna veckan har älgjakten börjat så därför ridder vi inte för mycket i skogen. Vi vill inte störa varken jägare eller älgar.
 
Kimbi börjar få någon form av bebismage nu. Hon har en form på magen som jag inte är riktigt van vid. Hon är rundare och det tjocka sitter lite högre upp än vad det brukar göra när hon har hull. Även stallägaren kommenterade det igår, så det är inte bara jag som sett att hon har ändrat sig. Känsligheten vid magen har dock försvunnit nu, så nu är hon sitt vanliga och vänliga jag igen. Ändå kul att se något bevis på att det ändå finns något där inne.
 
Matfrågan och ströfrågan har förresten löst sig för oss i stallet. Den lite blötare hösten har gjort att "vår" bonde har fått in mer än beräknat, och vi har kunnat få lika mycket hösilage som vi brukar få. Det blir en högre hyra än normalt, men fri tillgång på foder i lösdriften och enligt uträkning i stallet. Även halm kommer vi få hem, så förhoppningsvis finns det halm till Kimbi i vår. Det känns otroligt skönt att det löste sig till sist, så jag kan sova gott om natten. 
 
En väldigt dålig bild på Kimbi från härom dagen när hon stod och åt, men visst ser man ändå magen?
 



Dygn 125

Idag är det dygn 125. Det är strax över 4 månader passerade och 209 dagar kvar till d-day. Hösten har kommit med stormsteg och snart är det nog dags att stalla in Kimbi på nätterna. Än så länge går hon ute i lösdriften dygnet runt. Det är hon väldigt nöjd med, men jag vet att hon gärna blir ganska trött av att sova ute när det blir kallare. Jag själv har pkt på en dum förkylning så Kimbi får vänta lite ned att komma in. Jag orkar inte göra mer än nödvändigt i stallet just nu.

Igår när jag skulle ut och skritta en sväng ville Kimbi först inte låta mig spänna sadelgjorden. Hon lev jättesur så fort jag böjde mig ned och försökte nå gjorden. Efter lite övertalning gick det bra, och när gjorden väl satt där var hon precis som vanlig, och glad och mysig på ridturen.

Idag hade jag henne bara inne en stund och tänkte mysa lite. Kimbi var dock inte nöjd med att jag klappade nära magen. Så fort jag rörde henne bakåt flanken blev hon svinsur. Inte alls likt Kimbi, så jag misstänker att detta är ett tecken på att hon börjar känna av dräktigheten lite mer nu. Jag hoppas att det inte blir värre. Planen är ju att komma igång och rida lite mer igen nu. Men det gäller att lyssna på Kimbi, så vi får se hur det blir framöver.

Den bästa vyn :)
(null)




Dygn 105 och en ny verklighet

I måndag åkte jag till vår veterinär med Kimbi. En klump i magen av ett svullet ben som inte alls kändes bra. Det var inte mycket svullet, men det var fortfarande en betydande svullnad.
 
Vi började med att longera Kimbi men precis som jag sett och känt så fanns det ingen hälta. Skönt att inte veterinären såg något som jag inte såg. Vi tog beslut att ultraljuda benet för att ta reda på vad som felades. Kimbis ben rakades från hoven och upp över kotleden. Hovleden såg helt fin ut. I kotan däremot fanns det både det ena och det andra. Lite artros men ingenting som har någon betydelse egentligen i Kimbis ålder. Det hittades också en liten lös benbit. Vi har aldrig behövt röntga henne i benen, så benbiten har troligen funnits där väldigt länge, och på en häst i Kimbis ålder så gör man inget åt det.
 
Därefter undersöktes senorna, och där var felet. En gammal senskada upptäcktes på djupa böjsenan, och en del av denna skada hade gått upp, vilket resulterade i den reaktion som fanns i form av svullnad. Hon var lite inflammerad kring denna skada också, så hon blev behandlat i kotan. Men senskadan känns som ett jäkla skit. Det är otroligt jobbigt att veta att Kimbi har en skada som aldrig någonsin kommer bli bra. Senskadan kommer alltid finnas där, och den kommer därför alltid vara lite försvagad. Det kommer finnas risk för att skadan kommer gå upp igen, och kanske orsaka problem. Nu har hon inte ont av sin skada, vilket jag ändå är väldigt tacksam över. 
 
Framtiden känns lite oviss helt plötsligt. När veterinären sa "men det är ju tur att hon ska bli avelssto nu" så knöt det till. Tanken har aldrig varit att hon ska bli avelssto för alltid. Jag tog detta med veterinären och hon sa att Kimbi nog ändå kan hålla för normal ridning om jag är varsam och tänker till. Jag ska undvika perioder med för hård träning, knöggliga underlag och små volter. Jag ska sko henne med specialbeslag.som ska hjälpa till att avlasta den skadade senan så mycket som möjligt. Det lät också att jag kan fortsätta den normala träningen nu fram till fölningen som planen säger. Jag kommer nog vara lite extra försiktig med henne, men det känns ändå viktigt att hålla igång henne så länge hon tycker det är okej. Dels älskar hon det, och dels känns det viktigt att hon är i god form inför fölningen. Jag hoppas att den långa mammaledigheten ska gynna hennes sena. När hon sätts igång därefter så kommer det bli en lång och uppbyggande igångsättning. Sedan hoppas jag att hon får må bra och hålla i många år till efter det.
 
Jag och Kimbi har en ny verklighet att förhålla oss till. Men som min veterinär sa "Du åker inte hem med en mer skadad häst än du åkte hit med, nu kan du bara förhålla dig till skadan". Jag har fortfarande en ohalt och glad häst. Hon är fortfarande dräktig och förhoppningsvis kommer hon få ett helt underbart litet föl i vår. Nu har vi haft vårt knöggel på vägen hoppas vi.
 
 
 



Dygn 100

Idag är vi på tresiffrigt, till sist! Det känns lite som en milstolpe faktiskt. Vägen är fortfarande otroligt lång att vandra, men det har redan gått 100 dagar. Förra året vid den här tiden var jag förstörd efter en misslyckad säsong. Jag klarade inte av att ens titta på Stella i stallet som då var dräktig. Dräktig med det fölet jag hoppats på och drömt om så länge. I år står jag vid samma tidpunkt med ett sto dräktigt på 100 dagar. En bit på väg!

Imorgon lastar jag Kimbi och åker till vår vanliga veterinär. Inte för något dräktighetstelaterat, men jag vill göra en koll på henne. Hennes ena framben har varit svullet ett tag utan egentlig orsak eller hälta. På samma ben har hon också plötsligt blivit blockhalt på när jag ridit. I ett par steg bara, sen är det borta. Men jag har inte sett någon anledning till det. När man rider känns det bara som att hela benet och sidan låser sig, vilket är läskigt. Jag blir så nojig, så jag gör en ordentlig koll på henne redan nu. 

I övrigt märker jag inte så mycket av dräktigheten ännu. Hon är mer glad i mat än vanligt, och känns lite lugnare i ridningen. Det vet jag däremot inte om det beror på dräktigheten eller om det är något fel på henne. Det svaret kanske jag får imorgon. 

Jag fick också reda på en lite spännande sak om fölet i magen. Zappa som är pappan bär troligen inte på fuxanlag, så därför kan inte fölet bli fux. Det är alltså en liten brun bebis där inne. Får jag önska kan den få en del vitt precis som Kimbi. Det hade varit fint! 



Dygn 51

Kimbi är nu på dygn 51 och sommaren och torkan håller Sverige i ett hårt grepp. Kimbi tycks må bra men tycker värmen är ganska jobbig. Hon gillar höst och vinter mycket bättre än sommaren. Även jag längtar efter regn och svalare väder just nu.

Jag mår lite illa när jag tänker på kommande vinter. Torkan är den värsta i mannaminne och nästan allt foder har torkat bort. Stallägaren har redan deklarerat ransonerat foder och höjd hyra tillfälligt. Jag har genom dem beställt hem en halv pall lucern som kommer behövas för att täcka näringsmängden i vinter. Det känns allmänt tufft. Det går ju, det vet jag, men det kommer bli kämpigare än annars. Troligen kommer inte Kimbi kunna gå i lösdriften då hästarna där också kommer få ransonerat foder. Det hade behövt komma regn NU för att rädda upp en sista skörd denna sommar, men väderleksrapporten tycks bara bjuda på mycket sol och värme. 

Jag har börjat rida Kimbi så smått efger senaste kollen på dygn 40. Fölet har fått en egen försäkring vilket får mig att andas lite lugnare. Nu är inte nästa koll förrän strax innan dygn 90, vilket är i slutet av augusti. Tills dess hoppas jag ha ridit igång Kimbi lite mer. Hon är väldigt glad över att ha fått börja ridas igen och har extrem överskottsenergi. Kimbi älskar att jobba, och det är vad hon är gjord för. Av den anledningen hoppas jag att kunna hålla igång henne så långt det går i dräktigheten. Vi får väl se hur länge det är, men över vintern bör de gå om jag känner Kimbi rätt.

Nu räknar jag ned dagarna till semestern. 3 jobbdagar kvar och därefter 4 veckors semester! Ska bli väldigt skönt!

Bild från kollen vid 40 dygn. Fölet är det grumliga nere till vänster. Det såg ut som en liten kanin!

(null)

Detta papper kändes som att ta emot ett diplom! Som vi har kämpat för detta! 

(null)




Dygn 39

Idag är Kimbi på dygn 39. Imorgon är hon på dygn 40 och det är dags för den sista av de täta kontrollerna på seminstationen. Ser allt bra ut imorgon kan jag försäkra fölet i magen. Det är faktiskt lika nervöst den här gången. Tur att jag inte kommer kolla lika tätt sen, för jag håller på att avlida på grund av all nervositet. Jag hoppas verkligen att allt ser bra ut imorgon.
 
Jag kommer fosterförsäkra fölet i Agria. Agrias försäkring går att upprätta från 40 dygns dräktighet. Vad man räknar dräktigheten ifrån skiljer dock lite. Vissa räknar från inseminering och vissa från bekräftad gulkropp. I Kimbis fall skiljer sig detta åt lite då hon inseminerades på fredagen och kollades inte igen förrän måndagen. Jag har därför kollat med Agria då jag såklart vill försäkra fölet så fort som möjligt. Första gången jag chattade med dem svarade de väldigt luddigt, men gång nummer två så skrev de att de räknade från sista insemineringsdag, så nu utgår jag ifrån det. Jag har sparat deras svar så jag kan styrka det ifall de säger något annat efter att jag pratat med dem imorgon. 
 
I övrigt så går Kimbi fortfarande mest och skrotar. Men är hon dräktig nu är planen att hon ska få komma igång igen lite smått. Troligen blir det först efter helgen då jag ska iväg på fredag och kommer hem lördag kväll. Ska bli kul att få sätta igång henne igen.
 
Ikväll kommer hovslagaren. Den här perioden har Kimbi gått barfota bak, men då hon är så ömfotad utan bakskor så kommer jag nog jinxa dräktigheten lite och sätta på bakskorna också. Förhoppningsvis har de inte jättemycket emot det imorgon på seminstationen. Känns bäst att få på skor för Kimbis skull. Hon blir så ovillig och spänd när hon är öm i tassarna.
 
Inatt förlorade en bekant sitt föl i samband med fölningen. Det är så skört det här. Jag är fullt medveten om vad jag ger mig in på då jag har sett när det inte gått bra. beklagar deras stora förlust, men hoppas att de kan glädja sig i att stoet verkar ha klarat sig ok. <3



Dygn 31 och koll

Idag var det dags för ny koll av Kimbi. Förra gången var jag jättelugn inför, och idag höll jag på att kräkas av nervositet. Kimbi verkade dock ta det hela med ro och verkade nästan tro att det var tävlingsdags när jag rullade fram transporten. 
 
Väl på plats på Flemminge så hade jag hunnit sansa mig lite, men hjärtat slog hårt, hårt, hårt när veterinären kollade runt. Hon bad Eva släcka ljuset inne i undersökningsrummet och genast blev stämningen väldigt allvarlig. Det är sällan som det behövs släckas, så jag tänkte att det var kört och att hon inte hittade något. Men rätt som det var dök hon på det lilla embryot. Jag fick se på skärmen och Ulrika förklarade vad man såg. Fölet såg friskt ut och vi kunde se hjärtat slå! Det är ett liv inuti Kimbi! Helt sjukt. Det blev lite kramkalas även denna gång. Varje koll är en seger. 
 
Nu blir nästa koll vid dygn 40, och om allt ser bra ut då kan jag försäkra den lille guldklimpen. Än en gång kommer jag säkert må dåligt inför kollen. Mår fölet bra där vid 40 dygn så kan vi sedan sitta lugnt i båten fram till dygn 90 om jag vill kolla henne en gång till då. En lång väntan är det, men imorgon har det faktiskt gått 1/10 av dräktigheten :). 
 
Det svarta är fosterblåsan och det vittonade i högra delen av blåsan är embryot. Där kunde man se hjärtat slå :).



Mardrömmar

Inatt drömde jag att det var dags för nästa koll, och att Kimbi inte var dräktig längre. En väldigt jobbig dröm som nu får mig att noja ännu mer inför koll nästa vecka. Fy vad nervigt allt detta är. Jag vill bara att allt ska flyta på enligt skolboken nu och att jag slipper mera strul. Dygn 26 är hon på idag om hon fortfarande är dräktig. Dygn 31 på måndag då jag tänkt kolla henne om det funkar med seminstationen. Jag hoppas att helgen går väldigt fort.
 
Härom dagen fyllde Kimbi 13 år, och det firade vi med lite mys och massa morötter. Tänk att Kimbi och jag har blivit vuxna tillsammans. När jag fick henne var jag 17 och hon var 2. Nu är jag snart 28 och hon är 13. Tiden går så himla fort, och jag kan inte se ett liv utan Kimbi. Hon är så mycket mer än bara en häst. Hon är min bästa vän <3.
 
 



Sveriges nojigaste

Efter lite funderande fram och tillbaka har jag beslutat att låta Kimbi vila närmsta veckorna för att inte riskera hennes dräktighet. Eva på seminstationen har sagt att jag kan rida som vanligt. Jag är bara så rädd för att Kimbi av någon anledning ska stressa upp sig, och då kommer jag anklaga mig själv om det inte finns något föl vid nästa koll. Så nu går Kimbi bara och njuter i hagen, och får komma in och få sina mineraler och massa kärlek varje dag. Kimbi har inget emot det, men jag vet att hon också älskar att jobba och hade nog helst sträckt ut i en galopp på en åker. Men det får vänta lite. Jag är nog Sveriges nojigaste hästägare, men det struntar jag i.

Nästa koll är kring dygn 30 vilket blir precis efter midsommar. Om allt ser bra ut kommer man då kunna se fölets hjärta då. Hoppas, hoppas, hoppas allt ser bra ut! 

(null)




Säg hej!

Det var med något slags konstigt lugn jag åkte till stallet i morse. Min magkänsla har sagt att Kimbi inte är dräktig denna gång och jag har på något sätt förlikat mig med tanken om att det kanske inte blir något föl för vår del. Jag har lagt fokus på att tänkt på vilken otroligt fin häst jag har och hur lyckligt lottad jag är att hon är frisk, och att hon är min. Oavsett föl eller inte så är det samma häst.
 
Rullade in på Flemminge strax innan 9 och det var ingen kö så vi fick komma in direkt. Jag pratade med Eva och sa att jag inte trodde att Kimbi var dräktig denna gång, och hon sa att hon kanske trodde att hon behövde en omgång behandling till. Kimbi som brukar vara ganska spänd vid undersökningen stod idag väldigt avslappnat och det såg nästan ut som om hon skulle somna. Inte helt omöjligt med tanke på att jag fick väcka henne på morgonen då hon stod längst ned i hagen och sov, men hon kanske också visste något som inte vi visste. Både jag och Eva blev väldigt överraskade när Ulrika, veterinären, säger "det är något där". Jag frågade om det var sant och fick en bekräftelse. Glädjeskrik, glädjetårar och jag och Eva kramades om. En underbar känsla, och ingen blev gladare än jag. 
 
Kimbi är dräktig! Kan inte fatta det. Dräktig, dräktig, dräktig! Såklart är jag fortfarande nojig för att hon ska resorbera, som hon gjorde förra året. Den gången såg dock inte embryot helt ok ut men nu finns det ingenting som går att klaga på. Idag var hon på dygn 19. Nästa koll är kring dygn 30. Hade jag känt mig säker hade jag kunnat hoppa över den kollen, men med tanke på all otur hittills så väljer jag att kontrollera allt jag kan. Veckan efter midsommar är det därför koll igen. Måtte allt se bra ut då också!
 
Säg hej till Kimbi junior! 
 
Fadern är vackra Gammelenggårds Zappa <3
 
 



Försök nummer två

I onsdags var det dags för ett nytt besök på Flemminge. Jag själv skulle iväg på konferens med jobbet så jag åkte och dumpade av Kimbi innan jag svidande om till sommarklänningen, häktade av transporten och åkte vidare. 

Vid undersökningen visade det sig att Kimbi var åter i brunst och de beslutade att sätta henne på behandling igen ifall infektionen inte blev helt bra vid första behandlingen. Åter igen blev jag därför hästlös. I fredags var hon redo för inseminering, så hon seminerades då. Igår kollades hon och verkade klar så igår fick hon komma hem igen. Nu väntar en nervös väntan inför dräktighetskoll den 13 juni. 

Jag hatar denna ovisshet och väntan. På något sätt var det nog lättare förra året när hon stod borta hela tiden. Då behövde jag inte tänka så mycket på det. Nu är allt detta så närvarande hela tiden. Jag hoppas på att hon är dräktig denna gången så nervositeten kan förflyttas till nästa steg. Det känns ändå bra att stationen har en plan även om hon inte blir dräktig den här gången. De har inte gett upp! 

Inatt födde Kimbis stallkompis sitt föl. Känns väldigt tudelat. Förra året inseminerades Kimbi och kompisen på samma dag. Båda blev dräktiga, men Kimbi resorberade. Sedan dess har jag knappt kunnat kolla på det andra stoet. Jag har fått ångest varje gång jag hört hennes matte prata om stoets dräktighet. Sparkar, foder, juver osv. Det är fortfarande tungt, trots att jag också vill glädjas åt ett friskt och fint föl. Jag vill bara att det ska vara vår tur nu!



Misslyckande 1

Kimbi var tyvärr tom vid besöket på Flemminge i måndags. Än en gång fick jag komma ned på jorden och bli besviken. Det jobbigaste är ju nästan alla frågor dock. "Hur gick det?", "Är hon dräktig nu?", "hHar du varit och kollat henne än?". Jag lovar att hela världen kommer få veta när jag har något positivt att berätta. Men finns det inget annat än misslyckande att rapportera så håller jag det hellre lite tystare om det. Jag vill inte skylta för hela världen.

I morse var jag och lämnade Kimbi på stationen igen. Jag är på konferens med jobbet idag och imorgon så Kimbi fick stanna där. Fick uppdatering på eftermiddagen och de har beslutat att sätta in behandling igen, så Kimbi blir kvar där ett par dagar. Hon kan ha kvar lite bakterier i livmodern, så det är lika bra att köra en omgång til. Förhoppningsvis är hon redo för inseminering igen på fredag, så nu får vi hålla tummarna att allt kan gå vägen. Jag vill detta så gärna, men börjar tro att det aldrig kommer bli något föl efter Kimbi. Det känns lite nedslaget. Det är dock skönt att stationen verkar göra allt de kan för att det ska gå. De ska ha en stor eloge för det.



Ont i magen

Sjukt nervös inför morgondagens dräktighetskontroll. Försöker intala mig själv att det inte gör något om hon är tom nu. Säsongen är lång. Samtidigt hoppas jag mer än någonsin på att hon ska vara dräktig. Det hade inte funnits något bättre att höra nu än att veterinären säger att hon skulle vara dräktig. Fy vilken jobbig känsla det är just nu! 

(null)




Att försöka se tecken som inte finns

Nu har Kimbi varit hemma i lite mer än en vecka. Själv räknar jag ned dagarna tills på måndag när det är dags för dräktighetskontroll. Dagarna segar sig verkligen fram, och nu i värmen så segar sig både jag och Kimbi fram också. Värme är inte riktigt Kimbis favorit. Insekterna har också börjat komma för att terrorisera tillvaron.
 
Jag inbillar mig att Kimbi har förändrats lite sedan hon kom hem. Jag är övertygad om att det bara är inbillning och önsketänkande. Härom dagen när jag släppte ut henne var hon superkärvänlig mot 2-åringen i hagen och hommade på ett sätt jag aldrig hört tidigare. Sedan har hon också varit väldigt tjurig mot Hero när vi har ridit ut tillsammans. Kommer han upp jämsides hugger hon i luften. Hon brukar på sin höjd dra bak öronen lite någon enstaka gång. Men som sagt, troligen är det bara inbillning.
 
Det är lite märklig känsla nu. Jag försöker verkligen intala mig om att Kimbi inte är dräktig och kanske inte kommer bli det heller. Samtidigt kan jag inte låta bli att måla upp en inre bild av hur allt kommer bli. Hur dräktighet, fölvakning och föl kommer bli. Men jag vet ju från förra året att det inte går att ta något för givet. Resan är otroligt lång och myvket kan gå dåligt på vägen. En otroligt nervös resa är det i alla fall, oavsett utgång.
 



Hemgång för Kimbi

Så igår fick jag äntligen hämta hem min älskade Kimbi. Nytvättat och i väldigt fint skick kom hon och mötte mig i hagen när jag visslade på henne. Det är sån otrolig lättnad att få ta hem henne. Kimbi gör mig hel!
 
Under besöket passade jag också på att prata lite med Eva. Hon lät hoppfull och sa att det finns åtminstone ingenting som säger att Kimbi inte skulle bli dräktig den här brunsten. Sen vet jag att väldigt mycket kan hända och att man absolut inte kan ta något för givet. Men med tanke på hur hopplöst det kändes för en vecka sedan när de började behandla men inte trodde att de skulle kunna inseminera på den här brunsten, till att stå med en färdigbehandlad och inseminerad Kimbi en vecka senare. Det gör att det känns lite bra i nuläget i alla fall.
 
Nu är det bara att hålla tummarna och invänta dräktighetskoll den 21 maj. Fram tills dess tänkte jag att hon får ridas igång väldigt lugnt. Eftersom hon har varit halt har hon vilat i tre veckor. Sen behöver hon ändå ta det lugnt ett tag om hon skulle vara dräktig, så då räcker det att promenadrida henne lite nu i 2 veckor. Idag ska hon få nya skor så imorgon ska min medryttare skritta henne en sväng för första gången på ett par veckor.
 
När jag var på flemminge fick jag se några av Evas senaste tillskott. Det var jättefina föl och jag fastnade verkligen för ett supergulligt stoföl efter Totilas. Hon var Sveriges första sålda embryo och var bara 1,5 dygn gammal. Även en liten kille efter Johnsson var väldigt snygg. Det är inte så att man blir det minsta avundsjuk heller... 
 
 



Hoppets röst

Idag pratade jag med Eva på Flemminge. Jag ville mest höra hur det går och kolla om det var ok att låna hem henne på tisdag för en skoningstid om hon fortfarande är kvar då.

Det kändes bra att prata med Eva då hon kändes väldigt positiv och trodde att Kimbi skulle kunna få åka hem efter imorgon när hon ska kollas igen. De hoppas att hon nu släppt ett ägg efter sista inseminationen i fredags. Jag har gått och varit så himla nojig och nervös (och är), men Eva kunde i alla fall lugna mig lite. Hon trodde att kanske så var hennes brunst bara långdragen och att hon hade en lång fölbrunst innan hon var redo invändigt, men att det inte behövde vara något fel. Eftersom hennes sista brunst förra året var så konstig och hon aldrig släppte något ägg har jag målat upp värsta tänkbara scenario och tänkt att det är något fel med hennes cykel även iår. Men jag hoppas att det inte är så.

Eva sa också att hon behandlats klart och allting såg rent och fint ut. Hon har sköljts under behandlingen och förhoppningsvis är det tillräckligt. Nu håller jag bara tummarna för att allt ser bra ut imorgon så Kimbi kan få komma hem och sen komma tillbaka för dräktighetsundersökning om ca 2 veckor. 

Håll tumme för att allt ser bra ut imorgon!



Oväntade nyheter

Kimbi är fortsatt kvar på stationen oh jag har inte hört något. Däremot blev jag lyckligt överraskad i morse när jag loggade in på språngrulla och såg att de inseminerat Kimbi i onsdags. Det behöver ju inte betyda att det varit lyckat, men det betyder ändå att det fanns ett ägg som verkade tillräckligt lovande att inseminera på. Det gör åtminstone mig lite glad, så det inte står helt still. Jag trodde faktiskt inte att de skulle kunna seminera alls på denna brunst, så detta var inget jag hade räknat med.

Jag saknar min tjej och hoppas på att hon snart är hemma igen. Nu får jag troligen ha en hästlös helg, vilket får mig att krypa på väggarna här hemma. Jag vill gärna höra av mig till stationen och höra hur det går, men samtidigt är jag lagom svensk och inte vill störa dem i onödan. Åh, så jobbigt det är!



Risken är överhängande

Jag har insett att det finns en ganska stor risk att mina drömmar om föl kommer misslyckas även i år. Det är inte alla säkert att det kommer bli något föl 2019, oavsett hur mycket  jag vill det. Blir det ingenting i år har jag försökt göra allt jag kan, och då får jag inse att  Kimbi aldrig kommer bli mamma.

Just eftersom jag vet hur osäkert allt är så väljer jag att inte prata högt om mina drömmar på sociala medier. Däremot vet ju min familj, mina vänner, stallkonpisar och kollegor on det av förklarliga skäl. Det innebär också att jag får mycket frågor. I år när jag inte har Kimbi heltid på stationen finns det ju många fler tillfällen att fråga. Det gör mig mest nedslagen att få alla frågor och behöva älta våra bakslag och trampande på stället. Jag vet dock inte hur jag skulle kunna säga det till dem på ett trevligt oh subtilt sätt. Jag är rädd för att jag skulle låta ohövlig.

Jag lovar att låta hela världen veta om Kimbi skulle bli dräktig och verka ha en bra dräktighet framför sig. Men fram tills dess kan man nog mest räkna med att vi inte uppnått några större framsteg. 

(null)


« Tidigare inlägg