Dygn 312

Och så helt plötsligt är det bara drygt 3 veckor kvar till beräknad fölning. På torsdag kommer hovis och tar av Kimbi skorna, och hon själv går mest och lullar nu. Hon börjar bli tröttare än vanligt och vill gärna komma in på eftermiddagarna. Hon ligger dock helst inte ned i boxen har jag märkt börjat kollat henne i kameran.

Förra veckan var Kimbi orolig en av kvällarna. Hon lamslog med och rullade och krafsade och kollade mot magen. Troligen bara en förvärk. Självklart la hon sig i det hörn jag hade sämre sikt i från kameran. Dagen efter blev nojiga matte därför tvungen att köpa en ny kamera. Uppgraderade till en D-link med 180 graders vidvinkel och lite bättre kvalitet än min tidigare som också var från D-Link. Nu täcks varenda mm av boxen i kameran och matte kan vara lugnare.

Kimbi börjar släppa böckenbanden och juvren är ganska fyllda. Senaste dagarna har hon haft lite små kristaller på spenarna också. En stund kvar till fölning är det nog, men det börjar kännas väldigt verkligt. Jag börjar bli nervös och har nog mer koll på allt som kan gå fel än vad som borde gå rätt. Snart hoppas jag att få njuta av den lille på utsidan av magen! 

(null)

(null)

(null)




Dygn 294 - På upploppssträckan

Nu är det mindre än 1,5 månad kvar tills Kimbi är beräknad. Nervositeten är oundviklig och jag har påbörjat alla förberedelser. Jag har hört att man när man ska bli mamma "boar in sig" ordentligt genom att förbereda allt in i minsta detalj. Det känns ungefär som jag gör det nu, men det är Kimbi som ska bli mamma. 
 
Det känns som vi börjar närma oss upploppet, slutspurten, målrakan. Jag hoppas att det blir en smärtfri defiliering in i mål. Sista månadernas smittläge i landet har gjort mig väldigt orolig, och angående fölningen så kan man ju också gå under bara av att tänka på det. Det finns så mycket som kan gå fel. 
 
Jag har försökt söka på vad man ska ha i fölningslådan till den dagen det är dags. Åsikterna går isär och jag inser att jag skulle kunna lägga extremt mycket pengar på detta om jag skulle vilja. Jag har försökt att sålla och frågat Kimbis uppfödare när jag står och velar. Det som hitills tänkt ska finnas i fölningslådan är:
  • Microlax - till eventuell förstoppning hos fölet
  • Klorhexidin med tillhörande kopp - till naveln på fölet. Gamla skolan kör med Jodopax.
  • Glidslem - Om det skulle behövas för att kolla ev felläge eller dylikt.
  • Handsprit - Om jag skulle behöva lägga mig i vid fölningen.
  • Nappflaska - För att kunna ge fölet råmjölk direkt efter fölningen. Efter tips från Kimbis uppfödare rekommenderade hon ca 2 dl direkt och sen ytterligare ca 2 dl när fölet rest sig och börjar leta efter tutte. 
  • Handdukar - Om det skulle behövas.
  • Ren sax - Av samma anledning som ovan.
  • Refraktometer - Enligt Kimbis uppfödare behövs inte detta. Enligt vissa andra är det livsviktigt. Jag har precis beställt en för ca 400 kr. Det kan jag avvara för att lugna min stress.
Listan skulle kunna förlängas ordentligt såklart, men dessa ovan känns som de viktigaste sakerna, förutom det självklara med mobil, något att äta osv till mig själv. Jag tror det kommer bli mycket sömnbrist under den här tiden. Jag är så nojig över att något ska gå fel. 
 
I helgen ska jag och sambon tvätta fölboxen så att Kimbi kan flytta in där nu. Kameran sitter redan uppe så det känns bra att till slut kunna sitta och titta på min egen häst om kvällarna, och inte stallkompisens som står där nu.
 
Nu önskar jag mig lite fint vårväder så att Kimbi kan slippa sitt utetäcke helt. Hon gillar inte maggjordarna, men jag vill inte riktigt ha henne naken när det är 2+ och hällregn. När det inte är för blåsigt eller regnar så får hon dick gå utan. Då märker man att hon är mer tillfreds. Hon är dock mer pepp på att gå in numera. Hon kommer med raska steg när jag ska ta in henne på kvällarna. Sista två veckorna har jag haft extremt mycket annat så sambon har hjälpt mig en del, men nu är tanken att jag ska hålla mig mer hemma. Skönt för både mig och Kimbi.
 
Eftersom jag knappt varit i stallet sista veckorna har det blivit en naturlig avrundning för Kimbis ridning. Vi var ute och red för 3 veckor sedan, men det blev nog typ sista ordentliga passet innan fölningen. Hon var lika glad som vanligt, men jag märker att hon börjar bli tung. Vi får nog hålla oss till skritt nu tills fölet är fött, även om Kimbi tycker det är ganska tråkigt. 
 
Jag kom och störde en solande Kimbi härom dagen. Hon undrade varför.
 



Dygn 260

Kimbis mage växer. 2,5 månad kvar till fölning och jag börjar tänka på alla förberedelser. Idag har min sambo (och numera fästman) satt upp kameran i stallet. Vi fixade nätverk i stallet förra sommaren och nu tänkte vi undersöka om uppkopplingen är tillräcklig för att göra kameran tillräckligt bra. Kimbi står dock inte i fölboxen ännu, utan den boxen är upptagen av en annan häst. Vi hat i alla fall en häst att titta på som test. Håller tummarna för att det ska funka tillräckligt bra.

Jag rider fortfarande på Kimbi litegrann. Hon gillar inte längre sadlarna men barbackapadden går bra så numera rider jag enbart i den. Det blir inte riktigt som vanligt, men tillräckligt för de lugna pass vi ägnar oss pt. Fortfarande känns Kimbi som vanligt när jag rider. På det sättet känns hon inte alls dräktig. Hon är fortsatt den arbetsmyran som hon brukar vara. 

Nedräkningen på mobilen säger 74 dagar kvar till fölning. Igår fick hon stelkramp inför fölningen. Vissa säger att man ska vänta tills 1 månad innan cirka, men enligt min veterinär gick det bra att ge redan nu. Han var ändå i stallet i annat ärende, så det var bäst att passa på. Jag har ju valt att inte vaccinera för abortvirus. Nu går det tyvärr abortvirus i landet så man blir lite nojig. I vårt stall är det inte så mycket rörelse som tur är. De flesta hästarna håller sig hemma såhär på vintern och inga nya hästar har flyttat in på väldigt länge. 

Såhär såg vi ut härom kvällen. Nu är snön i stort sett borta. Hon är rätt rund min fina tjej! 
(null)




Nytt år, dygn 221

Idag är det 1 januari 2019. Ett helt nytt år och som ett oskrivet blad i ett nytt kapitel av livet. Det är dags att sätta upp nya mål och planer. För mig som kattuppfödare så är det nya året såklart fyllt av nya utställningar och avelsplaner, men i år är det något annat som jag ser mest fram emot. 2019 är det året som Kimbis föl förhoppningsvis kommer få se dagens ljus. Det är något som jag sett fram emot sedan 2016, och nu säger min nedräkningsapp att det är 113 dagar kvar tills Kimbi är beräknad. Jag ser fram emot våren, men den gör mig också väldigt nervös. Jag har fått lära mig att det är mycket som kan gå fel, både före, under och efter en fölning. Jag håller bara tummarna för att Kimbis fölning kommer vara en av de som följer skolboken.

Efter en lugn jul för Kimbi så har jag sista dagarna varit igång och ridit lite mer igen. Vi rider inga långa pass eller turer i skogen, men tillräckligt för att Kimbi ska få både lite stimulans och motion. Än så länge ser jag inga tecken på att Kimbi inte ska vilja bli riden. Igår red jag på banan och hon verkade lite trött först, men efter uppvärmningen så åkte öronen fram och matte behövde inte övertala henne att gå framåt. Hon älskar verkligen att jobba min fina tjej. Så länge hon vill bli riden så är det bara att lyssna på henne.

Idag fick det bli lugnare. En mysig borst- och kelstund, och därefter en kort men ganska rask promenad. Väldigt välbehövligt för mig som ätit lite väl mycket julgodis, och Kimbi verkade pigg och glad. 

Det är 113 dagar kvar. Många timmar och dagar av längtan. Idag kände jag fölet sparka igen, och det får mig i alla fall och komma lite närmre förståelse. Förståelse för att det som händer, händer på riktigt! 

(null)




Dygn 168 - Halvvägs!

Nu har Kimbis dräktighet äntligen passerat en milstolpe. Nu har vi passerat halvvägs. Min nedräkningsapp säger att vi har passerat fler dagar nu än vad som är kvar till D-day, vilket känns fantastiskt.
 
Kimbi är nu ca 5,5 månad passerad och magen är större än vad jag förväntat mig. Stona brukar ju inte vara så stora såhär tidigt i dräktigheten, och Kimbi har en ordentlig kula. Sadelgjorden på hoppsadeln når precis runt så jag har köpt in en längre sadelgjord till hoppsadeln och en längre gjord till hennes barbackasadel som också börjat bli lite kort. Gjordarna är dock lite långa än så länge, så nu får jag vänligt försöka be Kimbi att inte spänna ut magen när jag ska få upp gjorden till första hålet. Vissa dagar är hon väldigt irriterad på gjorden, och andra dagar bryr hon sig inte mer än hon brukar.
 
Vi håller igång ridningen så gott det går. Det är mörkt och grått väder och inte motiverande någonstans. Hemma är vi mitt uppe i stor renovering också så jag kan ärligt säga att jag har lite dåligt samvete kring ridningen. Senaste två veckorna har jag nog bara ridit ca 3 ggr/vecka. Kimbis medryttare har nu köpt egen häst så Kimbi är bara på mitt ansvar. Däremot känns hon jättefin att rida. I dressyren är hon nästan finare än någonsin och ute är hon väldigt glad och pigg. Det är så att jag blir lite orolig för om hon kommer lyssna på sin kropp nu när hon blir tyngre. Jag blir så nojig att hon ska överbelasta sig när hon far iväg i 180 ute i skogen. Men målet är fortfrande att hålla igång henne så gott som jag brukar fram till nyår. Därefter blir det nog mera lullridning i skog och mark och lite jogg på banan. Jag hoppas på en bra vinter med lagom mycket snö. 
 
Bild från igår!
 



Dygn 148

Snart har 5 månader passerat, och det är ett halvår kvar tills det är dags att se vad som gömmer sig i Kimbis mage. Det hår ganska fort ändå! 

Nu har det börjat bli kallare på nätterna igen efter ett par varma dagar med nästan sommarvärme. I onsdags klippte jag Kimbi på halsen då värmen och pälsen fick henne att vrålsvettas av en skrittur i skogen. Klippningen var mycket uppskattad! Hon har dock rejäl päls i övrigt så än så länge får hon gå utan täcke vid fint väder. 

Igår natt lät jag henne stå inne för första gången. När det blir kallare så lägger sig inte Kimbi ned i hagen, och inne i lösdriften vågar hon inte lägga sig vad jag vet. Därför kan jag inte ha Kimbi på lösdriften permanent, trots att hon trivs där ute. På förmiddagen när jag kom till stallet var däremot hennes ben väldigt svullna. Hon brukar kunna bli lite svullen på box ibland, men det var ganska extremt denna gång. Då hon inte hade feber eller verkade påverkad tog jag ut och longerade henne en stund. Svullnaden blev lite bättre av det. Sen lånade Sara henne på en liten tur i skogen. Hon hade en spekulant på sin egen häst som hon lät rida ut en sväng. Kimbi var pigg och glad som vanligt, och svullnaden hade gått ned ytterligare när de var tillbaka. 

Inatt låter jag Kombi sova ute igen. Hon ska inte gå där permanent, men jag blev lite nedslagen av hennes svullna ben. Stallägaren övertalade mig till att Kimbi nog inte fryser ännu eftersom det är torrt och vindstilla. Så jag blundar lite till och avvaktar med att ställa in henne mer permanent nattetid. Kimbi gillar rutiner också, så för henne är det lite omställning att komma in på box igen efter ett par månader i lösdriften. Hon blir inte helt nöjd av det. Det är svårt att göra det så bra som möjligt för henne. (null)




Dygn 140

Nu är vi under 200 dagar tills des att fölis är beräknad att titta ut. Närmre bestämt är det 194 dagar tills dess. Känns skönt att bara nere på ett nytt 100-tal trots att det fortfarande är extremt långt kvar. Jag har varit sjuk nu i lite mer än 2 veckor så Kimbis igångsättning har varit lite långsammare än planerat. Hennes medryttare har dock ridit några gånger. Det var väl förresten bland de sista gångerna hon rider Kimbi regelbundet, för igår köpte hon nämligen en egen häst. De ska stå i stallet så förhoppningsvis blir det en ny ridkompis. 
 
Igår lyckades jag i alla fall till sist kravla mig upp på min häst. Först skrittade vi en sväng med stallägaren och hennes dotter i skogen, och därefter red vi några varv på ridbanan i trav och galopp. Kimbi kändes fin men man märker att hon tappat lite stabilitet igen nu när hon vilat mer än önskat. Det brukar bli bättre av ridning så det är bara att kämpa på. Denna veckan har älgjakten börjat så därför ridder vi inte för mycket i skogen. Vi vill inte störa varken jägare eller älgar.
 
Kimbi börjar få någon form av bebismage nu. Hon har en form på magen som jag inte är riktigt van vid. Hon är rundare och det tjocka sitter lite högre upp än vad det brukar göra när hon har hull. Även stallägaren kommenterade det igår, så det är inte bara jag som sett att hon har ändrat sig. Känsligheten vid magen har dock försvunnit nu, så nu är hon sitt vanliga och vänliga jag igen. Ändå kul att se något bevis på att det ändå finns något där inne.
 
Matfrågan och ströfrågan har förresten löst sig för oss i stallet. Den lite blötare hösten har gjort att "vår" bonde har fått in mer än beräknat, och vi har kunnat få lika mycket hösilage som vi brukar få. Det blir en högre hyra än normalt, men fri tillgång på foder i lösdriften och enligt uträkning i stallet. Även halm kommer vi få hem, så förhoppningsvis finns det halm till Kimbi i vår. Det känns otroligt skönt att det löste sig till sist, så jag kan sova gott om natten. 
 
En väldigt dålig bild på Kimbi från härom dagen när hon stod och åt, men visst ser man ändå magen?
 



Dygn 125

Idag är det dygn 125. Det är strax över 4 månader passerade och 209 dagar kvar till d-day. Hösten har kommit med stormsteg och snart är det nog dags att stalla in Kimbi på nätterna. Än så länge går hon ute i lösdriften dygnet runt. Det är hon väldigt nöjd med, men jag vet att hon gärna blir ganska trött av att sova ute när det blir kallare. Jag själv har pkt på en dum förkylning så Kimbi får vänta lite ned att komma in. Jag orkar inte göra mer än nödvändigt i stallet just nu.

Igår när jag skulle ut och skritta en sväng ville Kimbi först inte låta mig spänna sadelgjorden. Hon lev jättesur så fort jag böjde mig ned och försökte nå gjorden. Efter lite övertalning gick det bra, och när gjorden väl satt där var hon precis som vanlig, och glad och mysig på ridturen.

Idag hade jag henne bara inne en stund och tänkte mysa lite. Kimbi var dock inte nöjd med att jag klappade nära magen. Så fort jag rörde henne bakåt flanken blev hon svinsur. Inte alls likt Kimbi, så jag misstänker att detta är ett tecken på att hon börjar känna av dräktigheten lite mer nu. Jag hoppas att det inte blir värre. Planen är ju att komma igång och rida lite mer igen nu. Men det gäller att lyssna på Kimbi, så vi får se hur det blir framöver.

Den bästa vyn :)
(null)




Dygn 105 och en ny verklighet

I måndag åkte jag till vår veterinär med Kimbi. En klump i magen av ett svullet ben som inte alls kändes bra. Det var inte mycket svullet, men det var fortfarande en betydande svullnad.
 
Vi började med att longera Kimbi men precis som jag sett och känt så fanns det ingen hälta. Skönt att inte veterinären såg något som jag inte såg. Vi tog beslut att ultraljuda benet för att ta reda på vad som felades. Kimbis ben rakades från hoven och upp över kotleden. Hovleden såg helt fin ut. I kotan däremot fanns det både det ena och det andra. Lite artros men ingenting som har någon betydelse egentligen i Kimbis ålder. Det hittades också en liten lös benbit. Vi har aldrig behövt röntga henne i benen, så benbiten har troligen funnits där väldigt länge, och på en häst i Kimbis ålder så gör man inget åt det.
 
Därefter undersöktes senorna, och där var felet. En gammal senskada upptäcktes på djupa böjsenan, och en del av denna skada hade gått upp, vilket resulterade i den reaktion som fanns i form av svullnad. Hon var lite inflammerad kring denna skada också, så hon blev behandlat i kotan. Men senskadan känns som ett jäkla skit. Det är otroligt jobbigt att veta att Kimbi har en skada som aldrig någonsin kommer bli bra. Senskadan kommer alltid finnas där, och den kommer därför alltid vara lite försvagad. Det kommer finnas risk för att skadan kommer gå upp igen, och kanske orsaka problem. Nu har hon inte ont av sin skada, vilket jag ändå är väldigt tacksam över. 
 
Framtiden känns lite oviss helt plötsligt. När veterinären sa "men det är ju tur att hon ska bli avelssto nu" så knöt det till. Tanken har aldrig varit att hon ska bli avelssto för alltid. Jag tog detta med veterinären och hon sa att Kimbi nog ändå kan hålla för normal ridning om jag är varsam och tänker till. Jag ska undvika perioder med för hård träning, knöggliga underlag och små volter. Jag ska sko henne med specialbeslag.som ska hjälpa till att avlasta den skadade senan så mycket som möjligt. Det lät också att jag kan fortsätta den normala träningen nu fram till fölningen som planen säger. Jag kommer nog vara lite extra försiktig med henne, men det känns ändå viktigt att hålla igång henne så länge hon tycker det är okej. Dels älskar hon det, och dels känns det viktigt att hon är i god form inför fölningen. Jag hoppas att den långa mammaledigheten ska gynna hennes sena. När hon sätts igång därefter så kommer det bli en lång och uppbyggande igångsättning. Sedan hoppas jag att hon får må bra och hålla i många år till efter det.
 
Jag och Kimbi har en ny verklighet att förhålla oss till. Men som min veterinär sa "Du åker inte hem med en mer skadad häst än du åkte hit med, nu kan du bara förhålla dig till skadan". Jag har fortfarande en ohalt och glad häst. Hon är fortfarande dräktig och förhoppningsvis kommer hon få ett helt underbart litet föl i vår. Nu har vi haft vårt knöggel på vägen hoppas vi.
 
 
 



Dygn 100

Idag är vi på tresiffrigt, till sist! Det känns lite som en milstolpe faktiskt. Vägen är fortfarande otroligt lång att vandra, men det har redan gått 100 dagar. Förra året vid den här tiden var jag förstörd efter en misslyckad säsong. Jag klarade inte av att ens titta på Stella i stallet som då var dräktig. Dräktig med det fölet jag hoppats på och drömt om så länge. I år står jag vid samma tidpunkt med ett sto dräktigt på 100 dagar. En bit på väg!

Imorgon lastar jag Kimbi och åker till vår vanliga veterinär. Inte för något dräktighetstelaterat, men jag vill göra en koll på henne. Hennes ena framben har varit svullet ett tag utan egentlig orsak eller hälta. På samma ben har hon också plötsligt blivit blockhalt på när jag ridit. I ett par steg bara, sen är det borta. Men jag har inte sett någon anledning till det. När man rider känns det bara som att hela benet och sidan låser sig, vilket är läskigt. Jag blir så nojig, så jag gör en ordentlig koll på henne redan nu. 

I övrigt märker jag inte så mycket av dräktigheten ännu. Hon är mer glad i mat än vanligt, och känns lite lugnare i ridningen. Det vet jag däremot inte om det beror på dräktigheten eller om det är något fel på henne. Det svaret kanske jag får imorgon. 

Jag fick också reda på en lite spännande sak om fölet i magen. Zappa som är pappan bär troligen inte på fuxanlag, så därför kan inte fölet bli fux. Det är alltså en liten brun bebis där inne. Får jag önska kan den få en del vitt precis som Kimbi. Det hade varit fint! 



Dygn 51

Kimbi är nu på dygn 51 och sommaren och torkan håller Sverige i ett hårt grepp. Kimbi tycks må bra men tycker värmen är ganska jobbig. Hon gillar höst och vinter mycket bättre än sommaren. Även jag längtar efter regn och svalare väder just nu.

Jag mår lite illa när jag tänker på kommande vinter. Torkan är den värsta i mannaminne och nästan allt foder har torkat bort. Stallägaren har redan deklarerat ransonerat foder och höjd hyra tillfälligt. Jag har genom dem beställt hem en halv pall lucern som kommer behövas för att täcka näringsmängden i vinter. Det känns allmänt tufft. Det går ju, det vet jag, men det kommer bli kämpigare än annars. Troligen kommer inte Kimbi kunna gå i lösdriften då hästarna där också kommer få ransonerat foder. Det hade behövt komma regn NU för att rädda upp en sista skörd denna sommar, men väderleksrapporten tycks bara bjuda på mycket sol och värme. 

Jag har börjat rida Kimbi så smått efger senaste kollen på dygn 40. Fölet har fått en egen försäkring vilket får mig att andas lite lugnare. Nu är inte nästa koll förrän strax innan dygn 90, vilket är i slutet av augusti. Tills dess hoppas jag ha ridit igång Kimbi lite mer. Hon är väldigt glad över att ha fått börja ridas igen och har extrem överskottsenergi. Kimbi älskar att jobba, och det är vad hon är gjord för. Av den anledningen hoppas jag att kunna hålla igång henne så långt det går i dräktigheten. Vi får väl se hur länge det är, men över vintern bör de gå om jag känner Kimbi rätt.

Nu räknar jag ned dagarna till semestern. 3 jobbdagar kvar och därefter 4 veckors semester! Ska bli väldigt skönt!

Bild från kollen vid 40 dygn. Fölet är det grumliga nere till vänster. Det såg ut som en liten kanin!

(null)

Detta papper kändes som att ta emot ett diplom! Som vi har kämpat för detta! 

(null)




Dygn 39

Idag är Kimbi på dygn 39. Imorgon är hon på dygn 40 och det är dags för den sista av de täta kontrollerna på seminstationen. Ser allt bra ut imorgon kan jag försäkra fölet i magen. Det är faktiskt lika nervöst den här gången. Tur att jag inte kommer kolla lika tätt sen, för jag håller på att avlida på grund av all nervositet. Jag hoppas verkligen att allt ser bra ut imorgon.
 
Jag kommer fosterförsäkra fölet i Agria. Agrias försäkring går att upprätta från 40 dygns dräktighet. Vad man räknar dräktigheten ifrån skiljer dock lite. Vissa räknar från inseminering och vissa från bekräftad gulkropp. I Kimbis fall skiljer sig detta åt lite då hon inseminerades på fredagen och kollades inte igen förrän måndagen. Jag har därför kollat med Agria då jag såklart vill försäkra fölet så fort som möjligt. Första gången jag chattade med dem svarade de väldigt luddigt, men gång nummer två så skrev de att de räknade från sista insemineringsdag, så nu utgår jag ifrån det. Jag har sparat deras svar så jag kan styrka det ifall de säger något annat efter att jag pratat med dem imorgon. 
 
I övrigt så går Kimbi fortfarande mest och skrotar. Men är hon dräktig nu är planen att hon ska få komma igång igen lite smått. Troligen blir det först efter helgen då jag ska iväg på fredag och kommer hem lördag kväll. Ska bli kul att få sätta igång henne igen.
 
Ikväll kommer hovslagaren. Den här perioden har Kimbi gått barfota bak, men då hon är så ömfotad utan bakskor så kommer jag nog jinxa dräktigheten lite och sätta på bakskorna också. Förhoppningsvis har de inte jättemycket emot det imorgon på seminstationen. Känns bäst att få på skor för Kimbis skull. Hon blir så ovillig och spänd när hon är öm i tassarna.
 
Inatt förlorade en bekant sitt föl i samband med fölningen. Det är så skört det här. Jag är fullt medveten om vad jag ger mig in på då jag har sett när det inte gått bra. beklagar deras stora förlust, men hoppas att de kan glädja sig i att stoet verkar ha klarat sig ok. <3



Dygn 31 och koll

Idag var det dags för ny koll av Kimbi. Förra gången var jag jättelugn inför, och idag höll jag på att kräkas av nervositet. Kimbi verkade dock ta det hela med ro och verkade nästan tro att det var tävlingsdags när jag rullade fram transporten. 
 
Väl på plats på Flemminge så hade jag hunnit sansa mig lite, men hjärtat slog hårt, hårt, hårt när veterinären kollade runt. Hon bad Eva släcka ljuset inne i undersökningsrummet och genast blev stämningen väldigt allvarlig. Det är sällan som det behövs släckas, så jag tänkte att det var kört och att hon inte hittade något. Men rätt som det var dök hon på det lilla embryot. Jag fick se på skärmen och Ulrika förklarade vad man såg. Fölet såg friskt ut och vi kunde se hjärtat slå! Det är ett liv inuti Kimbi! Helt sjukt. Det blev lite kramkalas även denna gång. Varje koll är en seger. 
 
Nu blir nästa koll vid dygn 40, och om allt ser bra ut då kan jag försäkra den lille guldklimpen. Än en gång kommer jag säkert må dåligt inför kollen. Mår fölet bra där vid 40 dygn så kan vi sedan sitta lugnt i båten fram till dygn 90 om jag vill kolla henne en gång till då. En lång väntan är det, men imorgon har det faktiskt gått 1/10 av dräktigheten :). 
 
Det svarta är fosterblåsan och det vittonade i högra delen av blåsan är embryot. Där kunde man se hjärtat slå :).



Mardrömmar

Inatt drömde jag att det var dags för nästa koll, och att Kimbi inte var dräktig längre. En väldigt jobbig dröm som nu får mig att noja ännu mer inför koll nästa vecka. Fy vad nervigt allt detta är. Jag vill bara att allt ska flyta på enligt skolboken nu och att jag slipper mera strul. Dygn 26 är hon på idag om hon fortfarande är dräktig. Dygn 31 på måndag då jag tänkt kolla henne om det funkar med seminstationen. Jag hoppas att helgen går väldigt fort.
 
Härom dagen fyllde Kimbi 13 år, och det firade vi med lite mys och massa morötter. Tänk att Kimbi och jag har blivit vuxna tillsammans. När jag fick henne var jag 17 och hon var 2. Nu är jag snart 28 och hon är 13. Tiden går så himla fort, och jag kan inte se ett liv utan Kimbi. Hon är så mycket mer än bara en häst. Hon är min bästa vän <3.
 
 



Sveriges nojigaste

Efter lite funderande fram och tillbaka har jag beslutat att låta Kimbi vila närmsta veckorna för att inte riskera hennes dräktighet. Eva på seminstationen har sagt att jag kan rida som vanligt. Jag är bara så rädd för att Kimbi av någon anledning ska stressa upp sig, och då kommer jag anklaga mig själv om det inte finns något föl vid nästa koll. Så nu går Kimbi bara och njuter i hagen, och får komma in och få sina mineraler och massa kärlek varje dag. Kimbi har inget emot det, men jag vet att hon också älskar att jobba och hade nog helst sträckt ut i en galopp på en åker. Men det får vänta lite. Jag är nog Sveriges nojigaste hästägare, men det struntar jag i.

Nästa koll är kring dygn 30 vilket blir precis efter midsommar. Om allt ser bra ut kommer man då kunna se fölets hjärta då. Hoppas, hoppas, hoppas allt ser bra ut! 

(null)




Säg hej!

Det var med något slags konstigt lugn jag åkte till stallet i morse. Min magkänsla har sagt att Kimbi inte är dräktig denna gång och jag har på något sätt förlikat mig med tanken om att det kanske inte blir något föl för vår del. Jag har lagt fokus på att tänkt på vilken otroligt fin häst jag har och hur lyckligt lottad jag är att hon är frisk, och att hon är min. Oavsett föl eller inte så är det samma häst.
 
Rullade in på Flemminge strax innan 9 och det var ingen kö så vi fick komma in direkt. Jag pratade med Eva och sa att jag inte trodde att Kimbi var dräktig denna gång, och hon sa att hon kanske trodde att hon behövde en omgång behandling till. Kimbi som brukar vara ganska spänd vid undersökningen stod idag väldigt avslappnat och det såg nästan ut som om hon skulle somna. Inte helt omöjligt med tanke på att jag fick väcka henne på morgonen då hon stod längst ned i hagen och sov, men hon kanske också visste något som inte vi visste. Både jag och Eva blev väldigt överraskade när Ulrika, veterinären, säger "det är något där". Jag frågade om det var sant och fick en bekräftelse. Glädjeskrik, glädjetårar och jag och Eva kramades om. En underbar känsla, och ingen blev gladare än jag. 
 
Kimbi är dräktig! Kan inte fatta det. Dräktig, dräktig, dräktig! Såklart är jag fortfarande nojig för att hon ska resorbera, som hon gjorde förra året. Den gången såg dock inte embryot helt ok ut men nu finns det ingenting som går att klaga på. Idag var hon på dygn 19. Nästa koll är kring dygn 30. Hade jag känt mig säker hade jag kunnat hoppa över den kollen, men med tanke på all otur hittills så väljer jag att kontrollera allt jag kan. Veckan efter midsommar är det därför koll igen. Måtte allt se bra ut då också!
 
Säg hej till Kimbi junior! 
 
Fadern är vackra Gammelenggårds Zappa <3
 
 



Försök nummer två

I onsdags var det dags för ett nytt besök på Flemminge. Jag själv skulle iväg på konferens med jobbet så jag åkte och dumpade av Kimbi innan jag svidande om till sommarklänningen, häktade av transporten och åkte vidare. 

Vid undersökningen visade det sig att Kimbi var åter i brunst och de beslutade att sätta henne på behandling igen ifall infektionen inte blev helt bra vid första behandlingen. Åter igen blev jag därför hästlös. I fredags var hon redo för inseminering, så hon seminerades då. Igår kollades hon och verkade klar så igår fick hon komma hem igen. Nu väntar en nervös väntan inför dräktighetskoll den 13 juni. 

Jag hatar denna ovisshet och väntan. På något sätt var det nog lättare förra året när hon stod borta hela tiden. Då behövde jag inte tänka så mycket på det. Nu är allt detta så närvarande hela tiden. Jag hoppas på att hon är dräktig denna gången så nervositeten kan förflyttas till nästa steg. Det känns ändå bra att stationen har en plan även om hon inte blir dräktig den här gången. De har inte gett upp! 

Inatt födde Kimbis stallkompis sitt föl. Känns väldigt tudelat. Förra året inseminerades Kimbi och kompisen på samma dag. Båda blev dräktiga, men Kimbi resorberade. Sedan dess har jag knappt kunnat kolla på det andra stoet. Jag har fått ångest varje gång jag hört hennes matte prata om stoets dräktighet. Sparkar, foder, juver osv. Det är fortfarande tungt, trots att jag också vill glädjas åt ett friskt och fint föl. Jag vill bara att det ska vara vår tur nu!



Misslyckande 1

Kimbi var tyvärr tom vid besöket på Flemminge i måndags. Än en gång fick jag komma ned på jorden och bli besviken. Det jobbigaste är ju nästan alla frågor dock. "Hur gick det?", "Är hon dräktig nu?", "hHar du varit och kollat henne än?". Jag lovar att hela världen kommer få veta när jag har något positivt att berätta. Men finns det inget annat än misslyckande att rapportera så håller jag det hellre lite tystare om det. Jag vill inte skylta för hela världen.

I morse var jag och lämnade Kimbi på stationen igen. Jag är på konferens med jobbet idag och imorgon så Kimbi fick stanna där. Fick uppdatering på eftermiddagen och de har beslutat att sätta in behandling igen, så Kimbi blir kvar där ett par dagar. Hon kan ha kvar lite bakterier i livmodern, så det är lika bra att köra en omgång til. Förhoppningsvis är hon redo för inseminering igen på fredag, så nu får vi hålla tummarna att allt kan gå vägen. Jag vill detta så gärna, men börjar tro att det aldrig kommer bli något föl efter Kimbi. Det känns lite nedslaget. Det är dock skönt att stationen verkar göra allt de kan för att det ska gå. De ska ha en stor eloge för det.



Ont i magen

Sjukt nervös inför morgondagens dräktighetskontroll. Försöker intala mig själv att det inte gör något om hon är tom nu. Säsongen är lång. Samtidigt hoppas jag mer än någonsin på att hon ska vara dräktig. Det hade inte funnits något bättre att höra nu än att veterinären säger att hon skulle vara dräktig. Fy vilken jobbig känsla det är just nu! 

(null)




Att försöka se tecken som inte finns

Nu har Kimbi varit hemma i lite mer än en vecka. Själv räknar jag ned dagarna tills på måndag när det är dags för dräktighetskontroll. Dagarna segar sig verkligen fram, och nu i värmen så segar sig både jag och Kimbi fram också. Värme är inte riktigt Kimbis favorit. Insekterna har också börjat komma för att terrorisera tillvaron.
 
Jag inbillar mig att Kimbi har förändrats lite sedan hon kom hem. Jag är övertygad om att det bara är inbillning och önsketänkande. Härom dagen när jag släppte ut henne var hon superkärvänlig mot 2-åringen i hagen och hommade på ett sätt jag aldrig hört tidigare. Sedan har hon också varit väldigt tjurig mot Hero när vi har ridit ut tillsammans. Kommer han upp jämsides hugger hon i luften. Hon brukar på sin höjd dra bak öronen lite någon enstaka gång. Men som sagt, troligen är det bara inbillning.
 
Det är lite märklig känsla nu. Jag försöker verkligen intala mig om att Kimbi inte är dräktig och kanske inte kommer bli det heller. Samtidigt kan jag inte låta bli att måla upp en inre bild av hur allt kommer bli. Hur dräktighet, fölvakning och föl kommer bli. Men jag vet ju från förra året att det inte går att ta något för givet. Resan är otroligt lång och myvket kan gå dåligt på vägen. En otroligt nervös resa är det i alla fall, oavsett utgång.
 

« Tidigare inlägg