MartinaR

Idag ser min situation annorlunda ut. Dels har jag människor runt omkring mig på ett annat sätt. Vänner, sambo osv. Dels mår jag inte lika dåligt som jag gjorde då, vilket gör att jag inte behöver få ur mig lika många mörka tankar. Vissa perioder är jobbiga. Att vara arbetslös som jag är just nu tär mycket på mig, vilket gör att jag ibland faller tillbaka i dåliga tankar. Det händer saker i livet som också ger upphov till dåliga tankar, men de finns inte där 24/7 som de gjorde förr. 

Jag skapade denna blogg för att försöka berätta om min vardag med Kimbi. Det är kul ibland, men å andra sidan, för vems skull gör jag det? Jag skyltar inte med min blogg. Jag vet inte om jag direkt vill ha några följare på så sätt. Det är kul att se om någon läser det jag skriver, men det är inget måste. Så har jag nog alltid känt. Min förra blogg lästes av ganska många vissa perioder, men det gav mig inget extra. 

Jag skriver för min egen skull och har nog alltid gjort det, från min första "blogg" som jag startade när jag var 13. Jag har alltid gillat att skriva. Orden kan säga så mycket, och ge mig så mycket. Jag har bloggat, skrivit noveller, dikter, ord och allt som går. Utan denna väg hade mina mörka år varit ännu tyngre. Det fanns de som försökte hindra mig att skriva. De vågade nog inte höra sanningen. Jag slutade aldrig skriva förrän jag började se ljuset. Jag saknar skrivandet ibland, men det är då jag kommer tillbaka hit. På något sätt får man en lyssnare till det man vill uttrycka, även fast den lyssnaren inte är fysisk. Jag har skrivit några få inlägg på senare år på min gamla blogg. Det är inlägg som inte passar här. Nu orkar jag inte bry mig om det längre. Varför ska jag dölja mitt gamla jag för den här bloggen? Varför ska jag låtsas som att mitt liv idag är perfekt? Inget liv är perfekt, det vet vi alla. Ibland känns det bara som att mitt liv vill jävlas något grymt med mig...