Kimbi var taggad till tusen och ville mycket hellre trava än skritta. Hon kändes väldigt fräsch i traven vilket var kul. Sen när det blev tal om galopp blev Kimbi väldigt taggad, och frustrerad. Gramanen gjorde ju så att Kimbi inte kunde göra som vanligt, dra upp huvudet och försöka dra iväg. Detta gjorde Kimbi väldigt sur och frustrerad så det blev mer bock, sparkar och stegringar än galopp idag. Till sist släppte jag helt på gramanen för att få fram henne men jag fick inte ta henne i munnen alls då. Hon blev tjurig så fort jag tänkte förhållning. Knäpphäst! Hoppas att det går lite bättre imorgon!

Jag blev utmanad av Linda att berätta lite mer om Kimbi, så jag tänkte göra det.

 

Kimbi är ett svenskt halvblod född 2005. Hon är e. Briar och ue. Uttini. Dessutom tillhör hon stofamilj nummer 37. Hon är en stor tjej på närmre 180 cm och har varit i min ägo i ganska exakt 6 år. 

 

Vi köpte egentligen Kimbi av en slump. Jag hade ingen mer häst än min lilla B-ponny vid den tidpunkten men jag bodde inte hemma så mamma tyckte att det var ganska lagom jobb med en ponny som inte reds. Vi fick dock veta genom vår hunds uppfödare att hennes vännina hade två unghästar hon inte riktigt hade tid med. Vi åkte ned till Mönsterås, ett ställe strax utanför Oskarshamn då min hund skulle på träning och passade då på att åka förbi och kolla på Kimbi och hennes halvsyster Kirri. I det läget fastnade jag inte riktigt för Kimbi då hon var så stor, men när vi kom tillbaka några månader senare fick vi upp ögonen för Kimbi. Hon var stor, men hon verkade också väldigt snäll och genomgod. Hennes syster var lite nervigare och det skulle inte fungera för mamma att ta hand om henne själv när jag gick i skolan, så istället valde vi att köpa Kimbi på ren chansning. 

 

Kimbi är en känslig individ. Om hon stressar upp sig så kan man inte tvinga henne att göra något med våld eller övertalning. Istället handlar det om att hålla sig lugn och vänta ut henne. Med mycket tålamod kommer man väldigt långt med Kimbi. Alla som har läst en del här på bloggen har förstått att Kimbi är en otroligt kelig häst. Hon är väldigt snabb på att komma och mysa när man är i stallet eller kommer ut i hagen, och så kan man fastna i en timme. Som unghäst åt hon aldrig upp kraftfodret om jag eller mamma var kvar i stallet, utan då ville hon hellre stå och mysa. Hon är väldigt mammig sådär också. Hon är alltid väldigt lugn i stallet men så fort hon hör att jag kommer så börjar hon skrapa i boxgolvet och vill ha uppmärksamhet. Hon pillar gärna ut ett öra ur gallret på boxen så man kan klia henne där.

 

I ridningen krävs det också mycket lugn och tålamod med Kimbi. I skogen är hon väldigt tittig och hon går bäst på öppna ställen, typ grusvägar eller åkervägar. Hon är dessutom väldigt pigg och rätt stark, men jag behöver aldrig vara rädd för att jag inte får stopp på henne. I dressyren så har hon ganska lätt för sig egentligen, men man måste hitta knapparna på henne. Ibland känns hon hård i munnen, men hemligheten är en mjuk och lite rörlig hand. Blir du hård tillbaka får du ingenting av Kimbi. Vi kämpar på med dressyren, men jag är ingen dressyrryttare i grunden och Kimbi har mycket gång så det är inte helt lätt alla gånger. Målet är att någongång kunna komma ut och tävla lite dressyr.

 

Kimbi har en väldigt fin hoppteknik och det är många tränare som lovordat henne i hoppningen. Hon hoppar med väldigt mycket rygg och hoppar upp sig mycket väl. Hon har blivit löshoppad 145 cm en gång så höjden är inte något problem för henne. Med Kimbi så får man jobba med hennes självförtroende och när hon har det så hoppar hon vad som helst. Enda gången hon kan stanna är när hon kommer fel, annars hoppar hon alltid. Än så länge har vi startat upp till 110 cm i hoppning och blivit placerad upp till 1 m. Kimbi älskar att tävla och den osäkerhet som kan finnas på träning är som bortblåst på tävling. Jag får fullt upp med att hålla koll på henne och se till att vi inte hoppar fel hinder. På framhoppningen är det bara galopp som gäller. Trav finns typ inte :).

Kimbi har ju dessutom en liten karriär inom fälttävlan. Det startar vi bara för att det är kul och vi tävlar mest mot oss själva. I somras lyckades jag dock till sist knipa en fjärdeplats i debutant fälttävlan, vilket var väldigt kul. Kimbi tycker terrängen är väldigt kul men hon går bäst på banor som är väldigt öppna eftersom hon är tittig i skogen och får svårt att koncentrera sig. På träning har vi hoppat en hel del enstjärniga hinder, men på tävling håller vi oss på låg nivå.

Det var ett försök till en snabb genomgång av Kimbi. Jag skulle dock kunna prata om henne hur länge som helst. Hon är inte helt lätt alla gånger, men jag älskar henne och hon är trots allt en underbar häst <3

Jag kollade in en annan sak som inte var på rea. Det har kommit två nya hjälmar från John withaker och jag funderar på att köpa någon av dem. Den ena fanns på Sharpman. Den är dock snyggast i blått då det då är lite bling på den, men jag vill inte ha en blå hjälm. Den svarta är dock också snygg trots brist på bling.

Jag kollade runt lite på nätet nu ikväll och det finns en svart med bling också, men den verkar vara lite annorlunda. Jag kan inte riktigt bestämma mig för om jag gillar den eller inte.

Med bling!

Efter att ha flyttat runt i ett par olika stall har jag själv kommit underfund med vad jag egentligen prioriterar. Många kanske prioriterar ridhus, andra hagar och många kanske prioriterar utomhustider. Hagar och vettiga utetider är självklart två relevanta och bra aspekter när man försöker hitta det perfekta stallet. Vettiga ridvägar likaså.

Men oavsett hur bra eller dåligt ett stall låter på pappret så finns det ju en aspekt som är långt mycket viktigare än alla andra, och det är trivsel. Både man själv och framförallt hästen måste ju trivas. Det spelar ingen roll om stallet har ALLT om inte hästen eller du själv trivs. Trivs man inte blir det bara pannkaka av allt.

I förra stallet jag stod i trivdes varken jag eller Kimbi. Varje dag var en kamp. Kimbi blev stressad och ofokuserad, och min motivation var i botten på grund av att jag kände mig motarbetad av en tjej i stallet. Detta trots att stallet på pappret var rätt bra. Ett stall med bra luft, hagar med mycket träd, minst 12h i hagen, bra ridbana och otroliga ridvägar. Men nej, det fungerade inte.

Sedan flyttade jag till stallet dör jag står i nu. På två dagar varvade Kimbi ned så pass att jag trodde hon var sjuk. Dag två i stallet tog jag temp då hon stod och sov i gången för första gången på ett år. Men ingen feber, utan det handlade bara om att hon slappnade av efter månader av stress! Jag trivs också mycket bättre i detta stall, och det finns verkligen ett lugn över hela stämningen i stallet.

Något som jag värderar väldigt högt är också stallägaren. De som äger stallet är otroligt kunniga och har ett vettigt hästtänk. Pernilla har sagt till mig att hon behandlar alla hästar som hon skulle behandla hennes egna, och det märks att hon bryr sig. Dessutom fungerar allt i stallet alltid. Det är aldrig någon anklagande stämning om något blivit fel. Är något trasigt lagas det direkt. Är något slitet byts det ut innan man hinner klaga eller irritera sig. Är det något som behöver fixas eller ändras med hästen är det aldrig några problem. Det hittas alltid en lösning och man får gärna komma med förslag. Jag vet att det är väldigt jobbigt att bedriva stall med inhyrningar, och mina stallägaren ska verkligen ha en eloge för sitt jobb.

Självklart har även mitt stall vissa nackdelar. Iår har det varit lite varierande kvalitet på fodret (dock inte stallägarens fel utan leverantören, och absolut inget mögligt!), det finns inget ridhus och ridbanan är kanske inte alltid toppenunderlag på. Men trots det här känner jag att jag trivs. Kimbi trivs också och det är ändå huvudsaken. Att jag dessutom varje dag känner en glädje att åka dit är bara en väldigt trevlig bonus :).

Av min pojkvän fick jag allt som jag skrivit upp på min önskelista. Helt otroligt! Ibland känner jag mig bara så grymt bortskämd. Men efter den här hösten när han varit iväg och jobbat massor och vi haft det lite knackigt kanske jag var värd det? Jag önskade mig bara saker till stallet och hästen. Det blev ett par stigbyglar till dressyrsadeln och tillhörande stigläder. Väldigt skönt att slippa byta varje gång jag ska byta sadel. Jag fick också nya vita benskydd till Kimbi, som tyvärr inte hunnit komma än. Sedan som grädden på moset har jag blivit lovad en täckjol till stallet. Den har dock inte funnits i lager så den ska beställas helt enkelt. Helt awesome!

Av övrig släkt fick jag mest pengar. Det är jag mycket nöjd med då det är en bristvara i mitt liv just nu. Dessutom fick jag fina julklappar av en underbar vän :). 

Just nu längtar jag efter att mina benskydd och täckjolen kan komma så jag får prova :)!

Jag har fått massor fina julklappar av vänner, familj och sambo. Jag gillar dock att ge julklappar lika mycket som att få, och jag hoppas att alla julklappar jag gett bort har varit uppskattade. 

Tyvärr fick vi reda på att "min" häst var till salu... Rainman, eller Ragge, har alltid varit en otroligt hoppglad häst. Han hoppade genom trådarna till hagen redan 2 dagar gammal och det har fortsatt i ungefär samma riktning. Som 6-åring gick han LA hoppning med fina resultat, och även LA dressyr och debutant fälttävlan. 

Efter dessa framgångar såldes han. Han kom till en väldigt tävlingsinriktad familj. Det var något som min familj trodde skulle gynna honom, eftersom han var så fin och duktig. Tyvärr var det nog här det gick fel. Ragge började stanna ut sig på vissa tävlingar. Antingen vann han, eller stannade ut sig. Det fanns inget mellanting. Vi blev väldigt konfunderade då han ALDRIG stannat innan. Dock kan man ju inte göra så mycket när man inte äger hästen, utan man fick se hans dalande resultat via tdb...

Han togs aldrig till veterinär i det här läget, vilket borde ha varit logiskt. Han sågs bara som en busig ponny. Han såldes vidare till en tjej i Skåne och hade ungefär samma knackiga resultat där. Han blev inte kvar så länge då tjejen växte mycket, och till sist hamnade han i Göteborg hos denna underbara familj. De misstänkte att något inte stod rätt till då han stannade även på låga hinder så de tog honom till veterinär. Där upptäcktes lösa benbitar i frambenen.

Det var inte så jäkla konstigt att han inte ville hoppa! Han hade ju ont! Nu är han opererad och har inte ont längre. Tyvärr så har han inte själv förstått det utan tror fortfarande att det gör ont att hoppa. Med andra ord så stannar han fortfarande...

På grund av detta väljer familjen att åter igen sälja honom. Denna gång som dressyrhäst. Han är otroligt bra i dressyr också så för den skull är jag inte ledsen. Hade jag bara haft pengarna hade jag köpt tillbaka honom! Han är värd att få vara lycklig och må bra! Det är så grymt synd att det blev som det blev. Han skulle ha blivit tagen till veterinär långt tidigare än vad som skedde. Man borde reagerat när han började stanna. Jag är väldigt ledsen över detta, men håller tummarna för att han hamnar rätt den här gången han säljs och att han får vara lika lycklig som han är nu.

Här är länken till hans annons. Ingen som vill köpa världens finaste B-ponny som kan gå långt i dressyren? 

http://hastmarknad.hastnet.se/sok/annons.php?aid=778100

Annies Rainman och hans nuvarande ryttare Emma <3

Är det någon mer än jag som älskar julen? Tyvärr gör det gråa vädret att det är lite svårt att känns den riktiga julkänslan, men jag gör så gott det går. Idag har jag varit ute bland alla julklappsstressade människor, trots att jag är klar med alla julklappar sedan några dagar tillbaka. Sedan har jag precis kokat knäck och känner mig lite lagom mör efter den här dagen.

Var en sväng i stallet till finhästen såklart. Skulle bara mocka lite snabbt men jag fastnade i stallgången pratandes med en stallkompis och myste samtidigt med Kimbi. Då är det svårt att åka ifrån stallet... Faktiskt! Kimbi stod och sov och la upp huvudet på min axel. Det tål att sägas flera gånger att Kimbi är en riktig myshäst! Jag ser fram emot att sätta igång henne ordentligt igen efter nyår, även fast jag vet att hon kommer vara ett krutpaket då.

Kimbi låg ner och åt hö. Ganska smart tycker jag allt. Jag satte mig vid henne och myste lite med henne. Kimbi la en massa hö i mitt knä och åt därifrån. Söta häst! Kimbi litar mycket på mig och brukar sällan resa sig när jag kommer. Jag kunde sitta där med henne och klia henne i pannan och i örat som hon älskar.

Sen när hon reste sig upp fortsatte vi och mysa en del. Fick massage i huvudet av Kimbi och hon verkade väldigt nöjd över att bli lite kliad på halsen. Hon älskar verkligen att kela <3

Förra året fick Kimbi någon slags reaktion på sprutan så hon svullnade upp och ömmade på halsen. Stackars Kimbi kunde inte ens böja ner huvudet för att äta. Håller tummarna för att det inte blir så iår :).

Numera står han alltså hos en tjej i Göteborg efter att han haft lite andra ägare imellan. Det ska bli sjukt kul att träffa honom igen. Det var många år sedan sist. 

När vi ändå åker nedåt i landet så ska vi passa på att ta en tur till Ullared. Så imorgon blir det tidig uppstigning och troligen en lång dag.

Sara och Rainman <3

Jag tyckte faktiskt att det var riktigt kul att klippa, och resultatet blev faktiskt helt okej till slut. Kimbi är ganska lätt att klippa, men det tar sin tid eftersom hon är så stor. 

Kimbi har rätt tunn päls, men svettas ändå mycket och det är därför jag klipper henne. Anna bara skrattade dock för en helklippning av Kimbi inbringade mindre hår än en halsklippning på hennes islandshäst. Kan även tilläggas att hennes höst hade redan blivit klippt två gånger innan denna vinter. Jag vet inte riktigt vad det talar mest för? Att Kimbi är tunnhårig eller att hennes häst har monsterpäls? :)

Tyvärr blev jag lite besviken då det inte såldes så mycket hästgrejer, och jag och Tyra har ju inte riktigt samma kroppsform så jag försökte inte ens komma i hennes kläder. Det såldes lite träns men inget som föll mig i smaken. Ett micklemträns blev jag lite sugen på, men dels var det brunt och dels vet jag inte om det skulle passa Kimbis stora huvud. Viweka köpte det dock till en av sina vänner.

Jag kom därifrån med ett schabrak och ett läppglans. Jag hade önskat att det funnits mer träns och mer schabrak och täcken, men men. Jag var i alla fall där och är glad att jag slapp åka dit imorgon. De bästa sakerna togs nog redan ikväll tror jag. Väldigt lite hästsaker kvar så det är väl mest kläder som finns kvar till imorgon.

Jag är ändå glad att jag fick chansen att hänga med Viweka på detta. Inte varje dag man hittar på något sådant. Fast jag kände mig nog allt lite malplacerad...

Söt bild på grabbarna grus från idag. De var ute i hagen en hel dag ensamma utan sina mammor idag. De skötte sig med stjärnglans :).

Idag ser min situation annorlunda ut. Dels har jag människor runt omkring mig på ett annat sätt. Vänner, sambo osv. Dels mår jag inte lika dåligt som jag gjorde då, vilket gör att jag inte behöver få ur mig lika många mörka tankar. Vissa perioder är jobbiga. Att vara arbetslös som jag är just nu tär mycket på mig, vilket gör att jag ibland faller tillbaka i dåliga tankar. Det händer saker i livet som också ger upphov till dåliga tankar, men de finns inte där 24/7 som de gjorde förr. 

Jag skapade denna blogg för att försöka berätta om min vardag med Kimbi. Det är kul ibland, men å andra sidan, för vems skull gör jag det? Jag skyltar inte med min blogg. Jag vet inte om jag direkt vill ha några följare på så sätt. Det är kul att se om någon läser det jag skriver, men det är inget måste. Så har jag nog alltid känt. Min förra blogg lästes av ganska många vissa perioder, men det gav mig inget extra. 

Jag skriver för min egen skull och har nog alltid gjort det, från min första "blogg" som jag startade när jag var 13. Jag har alltid gillat att skriva. Orden kan säga så mycket, och ge mig så mycket. Jag har bloggat, skrivit noveller, dikter, ord och allt som går. Utan denna väg hade mina mörka år varit ännu tyngre. Det fanns de som försökte hindra mig att skriva. De vågade nog inte höra sanningen. Jag slutade aldrig skriva förrän jag började se ljuset. Jag saknar skrivandet ibland, men det är då jag kommer tillbaka hit. På något sätt får man en lyssnare till det man vill uttrycka, även fast den lyssnaren inte är fysisk. Jag har skrivit några få inlägg på senare år på min gamla blogg. Det är inlägg som inte passar här. Nu orkar jag inte bry mig om det längre. Varför ska jag dölja mitt gamla jag för den här bloggen? Varför ska jag låtsas som att mitt liv idag är perfekt? Inget liv är perfekt, det vet vi alla. Ibland känns det bara som att mitt liv vill jävlas något grymt med mig...

När jag kom tillbaka hängde jag mest i stallet. Pratade med de andra som var där, pysslade om Kimbi och pysslade ned lite annat. Sen kom Kerstin och skulle rida Ferrari. Hon var dock väldigt trött så hon frågade om jag ville rida Ferrari lite på banan. Jag tackade ja eftersom jag inte hade något som väntade på mig hemma och jag tycker det är kul att rida andras hästar.

Vi red mycket lösgörande under Kerstins övervakande. Ferrari kändes pigg och positiv för de uppgifter jag ställde honom för. Han vill inte riktigt engagera bakbenen i traven och han har rätt dålig balans där så vi jobbade lite med att engagera bakbenen lite mer. I slutet kändes han mer engagerad och traven kändes fräschare. 

Jag galopperade också lite över två bommar med 24 meter mellan. Ferrari kastar sig gärna iväg, blir studsig och vinglig och tappar rytmen. I vänstervarvet visade sig detta som mest. Jag fick verkligen sitta tillbaka för att få honom behålla rytmen. Jag kunde heller inte ta för mycket i honom för då försvann diverse kroppsdelar åt alla möjliga håll. Till sist kunde han gå på 8 ganska jämna galoppsprång i båda varven.

Jag ser det som en ära att få förtroende att rida andras hästar. Jag har inte fått rida så mycket på andras hästar tidigare men i stallet jag står nu har jag fått rida tre andra hästar i stallet. Jag gillar det! Dessutom tycker jag att jag är ganska duktig på det. Jag kan anpassa mig ganska mycket som ryttare och jag håller mig objektiv och lugn. Med min egen kan jag bli lite sur och tappa tålamodet ibland när Kimbi är jobbig.

Men på någon annans häst känner jag mig trygg i mig själv och lugn. När man känner att det man kan som ryttare också fungerar på andras hästar så känns det otroligt bra. Det stärker mitt självförtroende som ryttare :).

En bild på pernillas Kamante och en skymt av Ferrari som hjälptes åt för att försöka få av Kamante täcket härom dagen :).

Jag ska snart åka till stallet tänkte jag. Ska rida ut en lugn runda eftersom Kimbi säkert har en del träningsvärk efter passet med Pernilla igår. Det är otroligt grått och trist ute... Det krävs inte mycket då för att man ska känna sig nere. Jag hoppas att Kimbi kan liva upp mig lite. 

Anna i stallet ska också vara med och löshoppa hennes mysiga islandshäst Glaesir. Alla som säger att islänningar inte kan hoppa kan få se Glaesir. Han var med på vår hoppträning i somras och han gjorde det minst lika bra som de andra hästarna.

Det ska bli en mysig eftermiddag och löshoppa lite. Sedan blir det lite tvätt av Kimbi inför morgondagen. Vi har nyligen bytt hösilage så Kimbis mage har protesterat lite. Med andra ord så behövs en ordentlig tvätt av rumpa, svans och bakben. Sedan blir det fläta i svansen och lindade bakben över natten.

Life is a bitch. Det tål att upprepas. Jag är så grymt trött på det här nu. Jag är så trött på att jag aldrig bara kan få må bra och leva mitt liv och vara lycklig. Det känns som jag har försökt göra allt rätt. Jag försöker och försöker och försöker, men livet slår tillbaka gång på gång. Efter gymnasiet fick jag inget jobb. Då var jag en duktig tjej och valde att läsa en tre år lång högskoleutbildning. Gled igenom högskolan tämligen smärtfritt med bra betyg och en förhoppning om att "Ja, nu kan jag få ett jobb, tjäna pengar och börja leva mitt liv till sist!". Tji fick jag. Sökte närmre 100 jobb under våren och sommaren... nä, inget resultat. Duktig som jag är började jag plugga lite kurser nu på hösten för att ha något att göra, få åtminstone några kronor och kanske få ett jobb så småningom. Men sanningen är: JAG VILL INTE! Jag vill inte plugga egentligen. Jag vill inget hellre än att jobba.

 

Just nu pluggar jag en kurs som jag visat sig vara på tok för svår. En kurs som gör att jag sitter dagarna i enda och förstår ingenting. Jag blir stressad och ångesten tränger på. Jag har alltid haft lätt för skolan. Jag har i stort sett aldrig blivit underkänd i något. Jag har alltid känt att det mesta i skolan känns lätt. Nu känner jag mig mest otroligt korkad. Jag har med nöd och näppe klarat av första uppgiften på kursen, men nu har jag ännu större problem med uppgift två. Jag VILL INTE mer! Jag vill inget hellre än att hoppa av och skita i kursen. Men jag KAN INTE! OM jag hoppar av så får jag inte ihop tillräckligt med poäng för att få CSN. Jag får bara 1404 kr/mån förvisso, men det är liksom den ENDA inkomsten jag har. Jag vill inte leva på min pojkväns pengar. Jag vill inget hellre än att tjäna mina egna pengar och kunna klara mig utan alla andras hjälp.

 

Jag vill bara försvinna under en sten eller något, helst dö! Det var ett tag sedan jag hade de känslorna. Jag känner mig inte riktigt van även fast det var min vardag i typ 7 år. Och när allt är såhär så har jag en pojkvän som är borta otroligt mycket med jobbet och egentligen ingen att prata med. Jag försöker tillbringa en hel del tid i stallet för att tänka på något annat, men ensamheten här hemma blir så stor att jag inte kommer undan allt. Det känns som ingen förstår hur jag känner. Det känns som ingen orkar bry sig. Jag orkar inte försöka mer, och ingen annan vill hjälpa mig heller. Och tårarna bara rinner och rinner...